Bråk bråk bråk.

Det är det enda som händer i min familj.

Och ingen orkar längre.

Pappa hade ett sanck edm mig innan.

Och tycker att jag ska äta middag med dem oftare.

Givetvis protesterade jag. Det vill jag inte.

Jag måste skärpa mig nu. Snart kommer de upptäcka vad jag syslar med och kommer att stoppa mig. Jag måste skärpa mig nu när jag har chansen.

Idag har det inte blivit någon middag. Har ätit några skorpor och en bulle. Det är allt, men tillräckligt. alldeles för tillräckligt.

Jag stannade hemma från skolan idag IGEN. Jag skolkar alldeles för mycket. Det blir så när jag känner mig fet, då vill jag absolut inte gå utanför dörren. Det har blivit som en vana nu. Och just nu känner jag mig extremt fet. Blev sjukt arg i morse också, skrek och höll på till pappa. Han kan ju inte hjälpa det. Ändå tar jag ut det över honom. Sprang upp på mitt rum och grät. Grät massor tills jag inte pallade mer. Grät för jag är tjock, ful, äcklig, en såndär som alltid hängt efter alla andra.

Aldrig haft någon i skolan som jag verkigen har varit med. Bar dendär som alltid blev vald sist på gymnastiken i grundskolan. Alltid den som aldrig får någon att jobba med när man ska gå ihop två och två, större grupp med för den delen. Kanske får jag skylla mig själv. Jag är inte precis höjljudd av mig och ganska bly med för den delen. Alla tycker säkert att jag är tråkig, men jag kan inte ändra min personlighet för alla andras skull. 

Eller så är jag ett helvetesbarn bara. Var inne i en gasnka djup depprition när jag gick i 8-9:an. Gick och pratade med pysktant på Bup. Skar mig, och så fort jag slutade emd det var jag frisk i deras ögon och behövde inte komma tillbaka. Jag vet inte om jag blivit friks sen dess, det känns som jag alltid varit depprimerad. Jag är säkert en sån som aldrig blir bra. Ett helvetesbarn.

Kanske är det fär jag blivit ganska sårad många gånger. Jag vet inte riktigt. Kanske inte bara sårad utan att det hänt mindre roliga saker i livet. Jag kommer ihåg ett konstigt minen sen när jag var liten. Jag var kanske runt 9 -10 år och ahde en fin liten morakniv jag fick av mamma och pappa när vi va i norge. En gång va jag så ledsebn attjg kände att jag ville bara sticka den kniven i magen. Jag hade säkert kunnat göra det, men ångrade mig givetvis, jag var ju trots allt inte så gammal.

En sak som gjort mig ledsen var att jag och pappa hade ett vad. Jag skulle sluta skära mig och han skulle sluta röka eftersom han hade fått en hjärtinfarkt och tjuvrökte. Han lovade med ehder och samvete att han inte skulle göra det och jag detsamma. Jag höll vadet, jag kämpade, det var inte lätt med jag tänkte på pappa. Det som svek mig var att han slutade inte. Än idag tjuvröker han och tror att jag är dum i huvudet som inte fattar. Varje gång känns det som någon drar i hjärtat. Vi lovade ju varandra.

Dethär med maten vet jag inte riktigt när det började, jag har spytt i två år ungefär, varit fixerade vid mat och kropp i ungefär fyra år. Jga vet inte längre hur jag ska orka, jag gråter typ varje dag för att jag hatar mig själv och min kropp, och av någon tanke vet jag att jag skulle bli gladare om jag såg ut som jag ville. Mitt självförtroende hade förhoppningsvis höjt från den bottennivå den är på idag. Jag är alltid arg och ledsen som går ut över mina föräldrar, trort att de gör allt de kan för mig, för det mesta.

Jag är helt enkelt värdelös och kommer alltid vara på den botten jag är.