Ledig dag idag.

Välförtjänat om jag får säga det själv.

Har i princip bara sovit.

Tänk att det är mindre än en månad till julafton

och imorgon är det december.

Jag fasar för julafton.

Tänk så mycket mat, så mycket mat

och det går inte att slingra sig undan varken julbordet

elelr de 300 andra måltiderna man äter.

Jul är hemskt. Förutom stämmningen och att gör något tillsammans.

Innan gjorde vi alltid saker tillsammans.

Aldrig nu längre, inte efter det som hände.

Men det går ju inte att göra de sakerna tillsammans längre.

Omöjligt just för att det som hände just hände.

Jul jul, mat mat.

Få kompensera som in i tills jul.

Redan nu, massor.

Förra veckan var jag ute på powerwalk 5 dagar.

Alltså bara två dagar utan.

Men de dagarna jobbade jag istället och sprang mycket där.

Och alldeles snart ska vi äta, risgrynsgröt??????

Massor med mjölk och skit.

Och jag kommer inte undan eftersom jag varit hemma hela dagen och de vet att jag inte har ätit middag eller ska någon annanstans.Blää

YEEJ, jag ska hitta på något idag.

Sjukt längesedan, men jaja.

Måste komma på ett sätt att skippa middagen idag,

eftersom mamma påpekade att jag måste äta middag idag

eftersom jag slutat med det, men idag var jag tvungen att göra det.

Men jag vill inte, vill verkligen inte.

Känner mig så sjukt fet idag.

Äckligt fett.

Valkarna är ju ivägen överallt.

Världens fetaste människa är jag definitivt.

(nejnej inte jag)

Ska iväg och jobba senare idag med.

Har varit ute på en powerwalk som igår också.

Har inte ätit något än.

Dock står en smoothie och väntar på mig.

Nyttigt iallafall, och fräscht.

Kan äta lite.

Kan inte bli fetare nu.

HATAR HATAR HATAR FETT.

Äckelkropp

Gick ut på en powerwalk innan idag.

Solen sken, perfekt väder.

Ända kände jag mig varken glad eller lättad.

Jag kände mig kvävd.

Jag fick inte ner luft i mina lungor.

Inte ordagrant med känslan var sådan.

Inte kvävd rent fysiskt, men psykiskt.

Jag försökta snappa in frisk luft i mina lungor,

andas och njuta.

Men det gick inte, ingen frisk luft ville ner.

Kvävd av livet.

Idag har jag ätit lite bröd 100 kalorier.

En banan 100.

Och blir det som jag tror idag kommer jag äta middag på jobbet själv, så då kan jag äta hur lite jag vill. Utan kommentarer att besvara, inte för att jag vet om de hade sagt något i huvudtaget.

Alltså kommer jag ha tränat bort allt jag ätit idag.= Hyffsat

Söndag, som söndag ska vara.

Har ätit lite soppa idag.

Men som genast försvan från min powerwalk innan idag.

Och lite till hoppas jag.

Ikväll ska jag på bio, lite uppmuntrande iallafall

och nästa vecka bli jobb för hela slanten.

OM skinnyitis läser detta, så vill jag hemskt gärna ha lösenordet till din blogg

Ensam Ensammare Ensammast

Jag har bråkat med mina föräldrar igen.

Och jag äter inget igen.

De tror att de alltid ställer upp, att de alltid är så snälla och gör allt för mig.

Lögn, lögn alltihopa. De gör de inte.

Hur många gånger som helst ser och hör de mig att jag är ledsen.

Men aldrig ett ord, ingen tröst.

Inga kramar elelr uppmuntranden.

Jag kan sitta i mitt rum flera dagar utan att prata med dem.

Men vad gör de?

Ingening, de försöker inte ens.

Kommer knappt aldrig upp och försöker eller ge en stöttande hand.

Och jag behöver det så väl.

Jag har sagt det pratat med dem, men ingen förändring i sikte.

Jag skriker ut att jag mår piss, men inget händer.

Och att själv be om hjälp utifrån är det svåraste steget att ta.

Det gör jag bara inte.

Fortsätter det såhär är jag hundra på att jag inte kommer uppleva min 20-års dag.

För så känns det nu.

Varje dag tänker jag på självmord.

Vad jag ska skriva i avskedsbrevet.

Hur jag ska göra.

Svälja piller.

Vilka piller.

Hur jag ska få tag i dem.

Eller bara ställa mig framför ett tåg.

Snabbt och enkelt.

Många tycker att sjäkmord är egoistiskt mot sina anhöriga.

Men är det inte egoistiskt att låta en stanna i denna heletes världen.

Att bara finnas för att de ska må bra.

Jag då?, ska jag inte få må bra?

Är de bara de?

Men nu när jag finns gör de ju ändå inget.

De har fått hundra chanser om.

Men inte ens lillfingret har tenderat på att hjälpa till.

Jag behöver deras stöttande hand, varma kramar och ömma ord.

Jag behöver någon att luta mig emot och någon som tar emot mig när jag faller.

Och ibland kan tystnaden och den icke hjälpsamheten kännas som tusen slag i ansiktet.

Det kan vara minst lika ont som fysiska och psykiska slag.

Minst lika smärtsamt.

Och snart är allt försent

Fortsätt simma, fortsätt simma.

Jag försöker göra det nu, men det är inte så lätt.

Tankar kommer tillbaka, allt blir ett helvete.

Varje sekund blir plågsam.

... men jag kommer tillbaka, snart. Jag lovar !