Ett tag sedan jag uppdaterade nu här i bloggen.

Har inte orkar, har kämpat med en massa annat.

Jag orkar inte med hur jag egentligen lever.

Mitt tankesätt kring maten är så sjukt.

Jag har kommit in i en ritkigt bulimi period igen.

Jag spyr varje dag självmant.

Ja jag går ner i vikt, men det är fan inte bra att spy.

Det tar som fan på hjärtat, psyket, tänderna, ja mycket.

Halsen värker, smärtar för att jag trycker ner fingrarna i strupen.

Jag äter hela tiden, när jag kan, när jag vet att jag kan spy.

Annars äter jag inte. Som när man slutat jobba, för då kan ja spy när jag kommer hem. Planerar alltid att äta med folk om jag kan åka hem direkt efteråt. Jag äter och spyr, så ser det ut just nu. När jag handlar i affären går jag och tänker på avd jag få köpa och inte köpa, lättspydda produkter får jag köpa även fast det är onyttigt, svår spydda produkter får jag inte köpa även fast de är nyttiga.

Ja jag är störd, på riktigt.

Måste ändra mitt sätt att tänka.

Äter jag inte så slipper jag ju att spy.

Men herregud vad man vänjer sig.

Att spy blir en vana så fort.

Hinner inte med.

Jag spydde innan, sjukt mycket för något år sedan.

Lyckades sluta, börja sluta sen dess har det varit någon gång ibland.

När jag känner att jag verkligen inte klarar av ångesten som kommer

när jag känner att jag ätit alldels för mycket.

Nu är det lite mindre än två månader tills jag ska ha uppnått mitt mål.

55 kilo innan den 1 juni.

Två månader är ju ganska lång tid. Det blir perfekt till sommaren.

Okej, 55 kanske inte räcker, helt vill jag ner till runt 50,

men det få ja ta under sommaren.

Men går jag enr till 55 till 1 juni kommer jag se lite mindre grotesk ut iallafall. Lite mindre. Så slipper folk se en strandad val i bikini. För når jag inte målet komemr jag isolera mig inomhus hela sommaren.

Fast när jag vägde 55 sist var jag mega fet. Så det räcker kanske inte med 5 kilo till, snarare 10 kanske, men det får jag se då, är ioch för sig ganka lång,.

Men först mitt första mål, jag måste, två månader, kämpa!

Det känns som om att jag håller på att falla ihop igen.

Bit för bit försvinner.

Efter ett par bra månader av uppbyggnad,

börjar allt nu falla igen.

Det blev som jag egentligen visst,

jag orkar inte stå emot,

inte utan stöd av något eller någon.

Att själv hela tiden klättra uppåt tar på krafterna,

och tillslut finns det faktiskt inga kvar.

Men hade man haft en hjälpande hand som hade knuffat

en uppåt en liten bit då och då hade man kanske orkat uppför kanten.

Men icke.

För nu misshandlar jag mig själv.

Bryter ner mig, kastar mig själv utför kanten.