Det är lördag, solen har skinit, folk har grillat, träffats på en flaska vin, sett för att spela fotboll i parken eller cyklat till stranden för att sola och ta en glass.

Jag har inte gjort något av det. Trots att det är lördag har jag inte haft någon att ringa för att ses, ingen har heller ringt mig....

Dagar som dessa känner jag mig otroligt ensam. Kommer hem från jobbet i en knäpptyst lägenhet. Låter ballt gå ut över mig själv, straffar mig. Äter två små små mål på förmiddagen. Jobbar. Hoppar över lunchen, går upp till gymmet och springer på löpbandet. Åker hem, tar en klunk vatten. Lämnar mina saker i lägenheten och beger mig ut för en powerwalk. Solen skiner fortfarande. Folk njuter.

Själv går jag med raska steg, med huvudet nerböjt i marken, marscherar på, tänker på allt, missar att njuta av vädret, blir ännu mer deprimerad och känner mig ännu ledsnare när jag ser alla glada, varför få inte jag vara glad? Varför få inte jag ta en glass i solen, varför går jag inte där med en vän och snackar skit?

Blir arg på alla, för att de ler, för att de har kul, för att de ser ut att trivas med livet, för att de har något att leva för, förr att de få äta dend är glassen, eller grilla och ta en glas vin, arg för att de få sitta där och njuta medans jag måste gå snabbare och snabbare. Försöker lyfta blicken, se allt runt omkring mig, men märker att efter en halv minut går jag mer huvudet nerböjt i backen igen, känner hur tårarna försöker nå fram, blinkar arg bort dem, går lite fortare istället.

Det ända jag tänker på är vad vågen kommer stå på, hoppas hoppas, hoppet försvinner lika fort när jag tänker att jag inte är värd att väga den vikten imorgon som jag föreställer mig.

Duschar, inspekterar kroppen men blir genast illamående. Glad att pengarna på kontot är slut, glad att det inte finns någon mat i kylen, för nu skriker magen efter energi. Jag skrattar den rakt upp i ansiktet, för det är det ända jag kan skratta för.

Ensamheten är den jag är räddast för, jag vill verkligen inte vara ensam, vill ha någon där vid min sida, men jag har ingen, inte ens ett litet djur som hade känts tillräckligt just nu. Ingen hör av sig,l ingen bryr sig, ingen vill veta av mig, borde inse det snart. Önskar att jag inte fanns i denna värld. Om jag bara på riktigt hade varit osynlig, då skulle man alltid haft det att skylla på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känslan när man inte tror det kan bli värre och när det ändå blir det.   Den känslan är en vanligt återkommande känsla nuförtiden. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte med all skit världen ger mig. Jag funderar om det står i min p...

Samma visa åter igen, dessa jävla bakslag. Jag vill verkligen inte mer. Trots att jag har varit nere i den djupaste svacka under så många år försöker jag. Men hur lätt är det när man gång på gång på gång för dessa bakslag. vad har jag gjort f...

Haha jag fick en kommentar från en som undrade om jag verkligen ville leva. Klart som fan jag inte vill, känner hur din IQ flödar.   Hur många gånger har jag inte sagt att jag hatar denna världen? Jag måste vara född på fel jävla planet, för jag ...

Att det kan göra så obeskrivligt ont att mista någon man älskar så fruktansvärt mycket. I love you more than words can describe <3 ...

Ibland undrar jag. Ibland undrar jag om livet är värt detta. Ibland undrar jag om livet är värt att leva med alla dessa bakslag. Ibland undrar jag om livet ska vara såhär svårt att leva.   Är det värt det med all skit man får tillbaka. Id...