Om bara några dagar sticker jag ut i världen.

Kommer tillbaka till försommaren ungefär.

Har inte fått resfeber än, fast det känns inte som jag ska åka.

Iallafall inte så snart och så länge, men det ska bli underbart.

Tror jag beöver komma ifrån verkligheten för några månader.

Tror att jag kommer må bra av det.

Slippa allt gamla vanliga.

Slippa jobbet, för ett tag.

Slippe människorna i mitt liv som jag hoppades brydde sig, men som antagligen inte gör det eftersom ingen hört av sig fast att de vet att jag åker snart.

Slippa honom med stort H, heller inte gå och undra, fundera och tänka på dig, kan ändå inte träffas när jag är där borta, och det är det jag behöver för när jag kommer tillbaka vill jag inte ses mer, inte på det sättet, visst att man kanske springer på varandra, men inte så som vi har det nu, bara för att du vill det.

Men förtorendet har dalat ner, det känns inte som om du bryr dig, var alla de orden du sa sanna? Jag tveker, för hade orden varit sanna hade du visat det mer... och vi kommer inte se mer även fast du tror det... för så få det bli!

Svidande svek

Har vara iväg på en minisemster i en vecka nu.

Underbart va bara namnet, levde i nuet och älskade det.

Det var ingen vilosemsester utan en semester man hela tiden använder kroppen, och träningsverken som gjorde så ont att man knappt kunde röra sig var nästan det bästa, ett tecken på att man verkligen tränade.

Men denna korta resan har hjälpt mig otroligt mycket på ett sätt. Bara sådär, jag sökte inte och jag letade inte, men ändå kom jag fram lite till vad jag vill göra med mitt liv.

Jag börjde även fundera på kärleken, Kärleken jag skrev om i för några inlägg sden. Var det äkta eller blev jag kär i kärleken? Bara för att jag behövde uppmärksamhet ocg känna mig uppskattad och vacker.

Fast jag kom fram  till att det var nog äkta, det var jobbigt tung och svårt. Men nu inser jag att det va faktiskt bra att det blev så.

Jag tror verkligen på kärleken, men vi är i så pass olika stadier. Jag inser nu att mitt liv hade stannat upp på ett sätt samtidigt som jag hade låtit min ålder växa från 20 till 30.Det känns som att jag skulle stannat av, stadgat mig och skaffat ungar otroligt tidigt. Vissa vill det, all respekt till er, men det är inte jag.

Jag vill upptäcka, jag vill leva livet innan jag gör sådant. Men hade vi kommit fram till att försöka hade mit liv stannat. Jag är 20 år, jag har gjort så lite och vill göra så mycket och tillslut hade det inte funkat ändå för jag hade säkert känt mig instängd och frångad.

Det är lättare nu men samtidigt svårare, för ja det var/är äkta, det är svårt att inte få vara nära den man vill när det är det ändå man vill, att få kramas och aldrig vilja släppa.

Men jag kämpar vidare för om två veckor sticker jag ut i världen och reser. Kommer komma hem till försommaren, och då kan jag inte vara nära, vi komemr vara så långt ifrån varandra och jag kommer göra så mycket att jag hoppas tankar går åt andra höll och en dag är allt plötsligt glömd.

För att vi skulle ses igen ser jag inte som så stor chans, för jag kommer undvika honom, och eftersom våra åldrar är så pass långt från varandra kommer man inte träffas på andra ställen.

Men det känns rätt och det är det jag försöker fokusera på nu.

Gott nytt år på er alla.

Och ett försenat god jul, har ju inte bloggat sen dess.

Min dator har nämligen fått virus, igen, fast jag har skydd.

Så därför har jag knappt tillgång till en dator.

Nu reser jag bort i en veckas tid, så uppehållet fortsätter.

Hoppas att detta året blir ett mycket bättre år, vi håller tumamrna för det och att ångesten håller sig i schack.