Vägde mig med skräck idag.

Va rädd att jag hade gått upp.

Inte för att jag åt speciellt mycket igår.

Men för att jag gick ner så mycket dagen innan.

Man vet ju aldrig om kroppen spelat ett spratt för en

och att man hamnar på samma vikt som innan man gick ner dagen efter.

Så va inte fallet.

Låg kvar på samma vikt.

Helt galet sjukt.

Jag fattar inte riktigt hur kroppen fungerar.

Men det är väll bara till att vara glad och hoppas på viktnedgång igen tills imorgon.

Ja sa ju det, intervallträning is the shit.

Tränade efter jobbet igår också.

Löpträning sen med intervaller.

Idag hade jag gått ner 0,9 kg. Helt sjukt.

Visst endel är vätska. Men det kan inte vara speciellt mycket.

Vätska tappar man mest i början när man börjar äta mindre.

Nu har min svältdiet varat ett tag.

Hunger gör sig allt mindre påmind.

Jag blir inte yr lika ofta eftersom kroppen vant sig vid mycket mindre mat nu.

Mitt i allt kaos i lvet drog jag på mig ett litet leende när jag ställde mig på vägen.

Jag trodde inte ens jag skulle gå under ett kilotal, utan vara kvar på samma. Nu ligger jag 0,6 kilo under det kilotalet., och har bara 0,5 kg kvar till nästa kilotal. Målet för veckan var just ett kilotal till. Blev lite tveksam om jag skulle klara det. Men kanske gör jag det ändå.

Hlea min värld är just nu upp och ner.

Hela natten har tårarna forsat.

Hela förmiddagen lika så.

Jag vill helst bara gå och dö.

Seriöst.

Hade jag vetat hur man fick tag i en pistol eller hade en hade skottet avlåssats rakt in i skallen för länge sedan.

Hade jag vetat vilka tabletter man kunde ta för att försivnna från denna världen hade jag tagit dem.

Hade jag vetat hur man öppnar en flygplansdörr hade jag bokat första bästa biljett, satt mig i en taxi, åkt till flypklatsen, öppnat dörren när vi hade varit som högst upp och hoppat.

Hade jag haft droger, hade jag tagit en överdos.

Hade jag haft tillräckligt med mod hade jag dränkt mig själv i badkaret.

Alternativet är att ställa sig på ett järnvägsspår. Jag känner ingen rädsla för det. Jag har tänkt på det många gånger. Innan fanns det saker som stoppade mig, men nu när de inte finns kvar vet jag inte vad jag tvekar över, eller gör jag det?

Jag vet en sak iallfall, att den dödslängan jag känner inte är falsk. Jag hamnade djupt nere i träsket för 6 år sedan och jag kommer inte upp. Bara en lite bit innan jag trillar ner igen. Jag orkar inte ta mig upp och jag är mycket tveksam att jag någonsin kommer göra det.

Det blev ett misstag när jag föddes. Jag skulle inte komma hit, för hur kan man känna sig så vilse och att känna att man verkligen inte borde vara här när det är en sak man inte ens borde tänka på för det är så naturligt att man finns.

Jag känner bara att jag verkligen inte vill detta, att leva i denna världen...

Nu vet jag vad man ska göra för att gå ner massa i vikt.

Träna löpning med intervallträning.

Varje gång jag gjort det har jag gått ner 0,5 kg eller mer till dagen efter och håller den vikten sen. Det gillar vi. Gick upp lite efter vi varit ute och ätit. Antagligen för att kroppen inte är van nu att vi i sig en vanligt måltid.

Samtidigt blir jag så arg på att jag skadar mig själv. Tränade igår, men fan vad jag mådde dåligt. Kändes som jag skulle svimma och spy, men ändå fortsatte jag.

Stört och inte normalt.

Men jag blir ledsen, varför händer detta mig. Varför?

Jag mår piss, jag bölar varje dag för att jag är så besviken på mig själv.

Detta har förstört så mycket.

Mitt sociala liv. Totalt förstört.

Så många gånger jag tackat nej till roliga saker för att jag visste att mat komemr vara inblandat eller att jag vet att jag måste äta. Jag får panik och tackar nej.

Ibland undrar jag om jag bara inte borde spärra in mig själv.

Så att alla slipper min närvaro i alla sammanhang.

Min pappa fyllde år idag. Vi va ute på restaurang och åt.

Jag sitter i princip hela middagen, för jag kände mig så sjukt nere.

Försökte le lite för att stämningen inte ska förstöras.

Börjar må illa efter middagen. Hoppar med benen för jag känner hela kroppen växa på alla håll och kanter. Känner mig så fruktansvärt fet där jag sitter. Får lite halvpanik och vill bara att vi ska betala och gå där ifrån så jag kan gå hem och spy upp maten. Vidriga vidriga mig. Inte ens på min pappas födelsedag kan jag hålla masken, ska alltid förstöra allt. Mamma och pappa kollar hela tiden åt mitt håll och ser lite oroliga och bekymmrade ut. Mamma frågade om jag ätit något under dagen. Jag svarade ja, för det har jag ju. Jag jobbade och då har vi frukost.

Nu ångrar jag mig att jag åt någonting alls under dagen när jag visste att vi skulle äta ute. Nu känner jag mig som ett fet svullen äckligt flodhäst.

Imorgon blir det träning efter jobbet, stenhård träning. Feta feta mig.

Ja, jag åkte hem och satte fingrarna i halsen så fort jag kom innanför dörren.

Men idag är jag nere, frustrerad för att ajg inte får ett svar som jag väntar på. Ilskan inom mig har bubblat hela dagen samtidigt som tårarna har trängt vid ögonlocken. Tänkt på dig hela hela dagen, och fattar inte. För du är inte sådan, eller är det ett missförstånd. Jag vet inte, nu vill jag mest gå och DÖ...

Nu har jag fått tillbaka min dator, och internet funkar.

Givetvis ska allt lägga av samtidigt.

Vikten går nerpt. Ligger på den lägsta vikten på länge.

Dock långt ifrån tillräckligt.

Denna gången ska jag bli smalara än när jag var som smalast förra gången.

Jag kan leva på en måltid om dagen ( måste för att orka med jobbet )

Samtidigt som jag tränar 4 riktiga hårda konditionspass i veckan och promenerar 1,5 timme iallafall 4 dagar i veckan, ibland mer.

Jag orkar, jag går ner i vikt och jag känner att det håller. Visst får man bakslag och visst ibland känns det piss. Men jag klarar av det.

Men som sagt, ibland vill jag bara gräva ett hål och sätta ett skott i pannan, eller ibland, väldigt ofta. Jag vantrivs så sjukt mycket med mitt liv. Jag hatar det. Trivs inte alls. Det mesta känns meningslöst. Jag hoppas det vänder, för jag orkar knappt erkänna det. Jag försöker stoppa undan det, men resultatet blir bara att det ligger där och växer.