Om någon vecka åker mina föräldrar bort.

De ska vara borta en vecka.

Första tanker är att jag kan svälta mig själv i en evcka utan att någon märker det.

Mitt förra vikschema kommer inte uppnås.

Därför blir det ett nytt.

Ska gå ner till under 60 innan de åker.

Under den veckan de är borta ska jag gå ner 3 kilo.

Sist gick jag ner 2,5 kilo på en vecka när jag knappt åt nått.

Dock visste mina föräldrar det, men vi va då ovänner.

Denna gången kan jag göra hur jag vill. Träna vilket jag inte gjorde förra gången, därför tror jag att jag klarar det. Dock jobbar jag iofs och då är det mat på jobbet.

Visst ska man väll både ge och ta.

Nu pratar jag om vänskap.

Ge och ta känns självklart, för mig iallafll, men tydligen inte för alla.

Känns som jag bara ger och ger och ger, men för aldrig nått tillbaka.

Det är alltid jag som ställer upp, men tvärtom händer aldrig.

För då orkas och pallas det inte.

Snart ger jag upp det med.

Hellre ensam än omringad av falska vänner som aldrig orkar ge.

Har inte ätit middag på två dagar nu.

Saken är att mina föräldrar är hemma.

Sa att jag inte vill ha. Och de accepterade det, iallafall dessa dagar.

Hoppas att det håller i sig. Visst stretade de emot lite, och sa att de kunde laga nått till mig, men nej jag är iiiiiiiiiiiinte huuuungrig.

Och ja, pojken. Inget. Han har inte hört av sig på ett par dagar nu.

I give up on everything. Livet är piss och kommer aldrig att vända, bara att inse helt enkelt. Men ändå är det allt annat än enkelt.

Och en liten notis, måste väga mig snart !!!!!

Har varit bortrest några dagar nu, inte så långt.

Känns som jag inte varit hemma på evigheter.

Skönt det. Orkar verkligen inte vara hemma nu.

Vill flytta, ha ett eget, blä på att vara hemma.

För de har damp som vanligt. Riktig damp.

Vill verkligen bara bort bort bort.

men nu har jag precis kommit hem.

Så det blir väll att spendera några dagar instängd på rummet tills jag ska jobba nästa gång. Riktigt spännande liv jag har, Verkligen alla skulle vilja byta med mig. *NOT*. Helvetes jävla piss liv.

(ursäkta språket)

Idag har det hänt något mkt positivt i mitt liv.

Jag har nämligen tagit körkort,

Idag är jag riktigt seg efter helgen.

Malmöfestivalen är ju i full gång.

Idag har jag ätit två knäckebröd, ett par klunkar juice och en chokladboll????????

Trodde det skulle bli middag här hemma, men mamma lagade bara mat till sig själv och pappa kommer hem senare för han jobbar. Jag klagar inte och jag tänker inte laga mat till mig själv. Så mer än det blir det antagligen inte idag. Antal kalorier hamnar då runt 170 kalorier.

Ja, det var verkligen länge sedan jag skrev nu.

Har försökt sova i två timmar nu, men jag lyckas inte speciellt bra.

Så startade datorn och behöver verkligen skriva av mig.

Jag börjar inte med maten, för det är inte den som är jobbigast nu.

Eller jag vet inte om något är jobbigt, eller om det bara är jag som nojjar mig.

Har träffat en kille nu några gånger och jag vet inte riktigt vart vi står.

Men det är jobbigt, för jag börjar verkligen gilla honom nu, men samtidigt verkar det för bra för att vara sant. Han är jätte snäll omtänksam och allt det där, som de killar jag träffat tidigare inte har visat sig att vara senare. Men han är sådan, han är inte alls den elaka typen.

Men som sagt, det känns för bra för att vara sant. För allt bra som händer i mitt liv går åt helvete. Verkligen allt. Jag har skrivit det innan, att jag bara får slag efter slag av livet, inget verkar vilja få mig att må bra, utan jag ska hela tiden puttas längre ut på kanten. Och jag har även skrivit när man kommit över något jobbigt som hänt, kommer nästa sak. Jag kommer inte undan det, och så ahr livet sett ut i minst 8 år nu. Och jag vet inte hur länge jag orkar hålla ut,

Så det där emd denna killen, för att han verkar bra, för att jag verkligen gilalr honom nu, kommer det väll inte bli något, för jag ska aldrig bli lycklig. Livet känns bara som ett test nuför tiden, hur länge orkar jag innan jag faller till det näst intill omöjliga. Några dagar nu har jag fått uppleva lite lycka, som antagligen kommer tas ifrån mig.

Nu kommer jag låta egoistisk, men det känns som jag förtjänar honom. Med alla andra killar jag haft, med allt skit jag har fått utså, med alla slag på käften livet har gett mig så behöver jag någon som gillar mig, älskar mig, någon som bryr sig och någon som finns där. Men jag ska försöka, jag ska kämpa, jag ska låta bli att tänka att jag inte förtrjänar honom och att han aldrig kommer bli min, Jag får stå ut helt enkelt, även om det kanske bli tufft.

Har sovit med honom nu två nätter i rad, men inte idag. Försökte sova, men det känns omöjligt. Alltför många tankar snurrar i huvudet och det ända jag kunde göra va att gråta. Exakt anledning vet jag inte. Detta kanske slutar lyckligt, vem vet. Men det kändes som jag behövde få ur mig en massa saker genom de där tårarna. Känner fortfarande hur massor av tårar bränner vid ögonlocken.

Och det sista innan jag helt enkelt får försöka sova igen är att jag älskar min blogg, verkligen. Det är så skönt att bara skriva av sig, om allt man känner. Ingen vet vem man är så ingen kan dömma en. Alla får tycka hur de vill och en del kommer säkert inte palla läsa, antingen för att det är långt eller att detta intresserar dem inte någonting. Men bloggen är ju för mig.

Running up that hill - Placebo