Sitter med gråten i halsen, men kan inte, ska nämligen iväg till jobbet strax.

För ett par timmar sen ringde min pappa mig och sa att han ahde slutat och att vi skulle handl mat tillsammans, så jag få lite i kylen eftersom mitt konto inte är fullproppat med pengar efter resan.

Åkte till affären och jag fick välja exakt vad jag ville, kändes dumt. Försökte med nej det behövs inte, men en envisade sig.

Nu har han kört hem mig och nu sitter jag här själv med gråten i halsen.

Älskade älskade pappa (och mamma), vill mitt bästa och det ända jag gör är att kasta upp allt i ansiktet på er. Ha försöker vara snäll, och jag vet när jag går där i affären at maten kommer bli gammal och behöva slängas innan jag ens kollar i kylen.

Magen skriker, men jag lovade mig själv i morse att inte äta något, måste under detdär sträcket som envisar sig så, så därför ingen mat. Och det är långt kvar, jag kan inte äta mat på evigheter, inte om jag ska förbli en tjockis.

Blir så arg på mig själv, vad fan håller jag på med. Och mina föräldrar, som jag skadar omedvete.

Många gånger ahr jag kasnke skrivit i bloggen att de inte bryr sig och så vidare, de gör det, verkligen, de ser bara inte riktigt det jag vill att de ska se.

Otacksam jävla unge är vad jag är. De förtjänar en bättre dotter.

Men ändå bättrar jag inte mig. För jag har hmanat för långt enr i träsket och jag kommer fortsätta där trorts att jag komemr utplåna mig själv och min familj.

Älskade älskade pappa du som bara vill väl.

Det är lördag, solen har skinit, folk har grillat, träffats på en flaska vin, sett för att spela fotboll i parken eller cyklat till stranden för att sola och ta en glass.

Jag har inte gjort något av det. Trots att det är lördag har jag inte haft någon att ringa för att ses, ingen har heller ringt mig....

Dagar som dessa känner jag mig otroligt ensam. Kommer hem från jobbet i en knäpptyst lägenhet. Låter ballt gå ut över mig själv, straffar mig. Äter två små små mål på förmiddagen. Jobbar. Hoppar över lunchen, går upp till gymmet och springer på löpbandet. Åker hem, tar en klunk vatten. Lämnar mina saker i lägenheten och beger mig ut för en powerwalk. Solen skiner fortfarande. Folk njuter.

Själv går jag med raska steg, med huvudet nerböjt i marken, marscherar på, tänker på allt, missar att njuta av vädret, blir ännu mer deprimerad och känner mig ännu ledsnare när jag ser alla glada, varför få inte jag vara glad? Varför få inte jag ta en glass i solen, varför går jag inte där med en vän och snackar skit?

Blir arg på alla, för att de ler, för att de har kul, för att de ser ut att trivas med livet, för att de har något att leva för, förr att de få äta dend är glassen, eller grilla och ta en glas vin, arg för att de få sitta där och njuta medans jag måste gå snabbare och snabbare. Försöker lyfta blicken, se allt runt omkring mig, men märker att efter en halv minut går jag mer huvudet nerböjt i backen igen, känner hur tårarna försöker nå fram, blinkar arg bort dem, går lite fortare istället.

Det ända jag tänker på är vad vågen kommer stå på, hoppas hoppas, hoppet försvinner lika fort när jag tänker att jag inte är värd att väga den vikten imorgon som jag föreställer mig.

Duschar, inspekterar kroppen men blir genast illamående. Glad att pengarna på kontot är slut, glad att det inte finns någon mat i kylen, för nu skriker magen efter energi. Jag skrattar den rakt upp i ansiktet, för det är det ända jag kan skratta för.

Ensamheten är den jag är räddast för, jag vill verkligen inte vara ensam, vill ha någon där vid min sida, men jag har ingen, inte ens ett litet djur som hade känts tillräckligt just nu. Ingen hör av sig,l ingen bryr sig, ingen vill veta av mig, borde inse det snart. Önskar att jag inte fanns i denna värld. Om jag bara på riktigt hade varit osynlig, då skulle man alltid haft det att skylla på.

Jag har kommit hem från min resa och den va helt fantastisk, önskar att jag hade resan framför mig istället för bakom.

Under resan kunde jag lägga allt bakom mig och leva och njuta av nuet.

Jag mådde bra, mestadels av tiden, förutom när man hade tid över och tänka på allt hemma. Spydde en gång under resan, men annars va det okej, tänkte4 mycket på det jag åt, inte bara att jag skulle äta lite, men allt, vad skulle jag egentligen välja, som gick fel åt andra hållet, åt lite för mycket ibland.

Så fort jag kom hem började mitt destruktiva liv igen. Motionerar mycket om man jämför med hur lite jag äter. Bor inte hemma och kan på så sätt komma undan ganska många olika. Vet inte vad jag ska göra. Det är ju inte bara maten som gör mitt liv till ett litet helvete.

Det är så mycket jag håller inom mig och igår sa jag till mig själv att jag nog borde gå och prata med någon, jag skulle nog verkligen behöva det. Men jag vet att jag aldrig kommer ta det steget själv och jag har alldeles för lite personer i min omgivning som som verkligen bryr sig om mig, eller så har de mycket eget att tänka på, inte vet jag. Jag vet iallafall att jag känner mig sjuk oälskad och ensam.

Jag har inga speciellt självmordstankar i huvudet, inga nära iallafall, visst att man tänker många gånger att det vore skönt att slipper allt, att försvinna bort från allt. Tror ingen skulle bry sig speciellt mycket iallafall, jag är ingen stor del av någons liv.

om jag bara visste hur lång tid det är kvar tills att blir bättre....

Jag vet att man har eget ansvar, men ibland behöver man en push i rätt riktining, och det finns ingen som ger mig det nu.