Jag känner mig skör, sårbar.

Har som nämnt inte mått så bra de senaste dagarna.

Mår piss och vill ingeting.

Men jag kämpar mig till skolan och klistrar på ett leende.

Jag försöker, jag kämpar, men faller alltid.

Att bli nerknuffad varje dag, på de få trappstegen jag kämpar mig uppför.

Att alltid bli slagen rakt i ansiktet, inte fysiskt men psykiskt.

Jag visste inte förräns nu att man kan falla längre ner än botten, trots att man tidigare varit på botten  och trodde det var det värsta.

Har jag nu fallit ännu längre ner, det omöjliga.

Och när jag behöver min älskade bästa vän

har han, den ändå jag levde för, tagit ifrån mig.

N'r jag som mest behöver din värme, ditt stöd, ditt lung

Älskade älskade du, kom tillbaka.

Bloggade varken igår eller inte förräns nu idag.

Mår inte så bra för tillfället, därför blir det itne så mycket.

Igår pillade jag i mig en macka, och det var den ändå jag fick i mig.

Idag har jag ätit:

5 stycken pasta snäckor

En bit pirog med champinjonfyllning

En lite bulle

Några godisbitar ( och vad var det lönt för? fettofettofetto)

Motionen idag blir som alltid för alla vardagsmotion.

Och en halvtimmes promenad

Och lite mer än en halvtimmes joggingtur

Plus en massa ångest.

Och jag orkar inte.

Det blev inte som planen blev upplagt.

Vi ska äta sushi ikväll.

Och trots att det är jobbigt att äta mat ibland, så älskar jag sushi och kommer säkert att äta någon bit.

Misslyckande, det är det ändå som skriks innuti mig.

Jag är svag, och alldeles för vek.

Imorgon blir det träning.

Denna veckan har gått jätte fort, och nu är det redan fredag.

Sköönt att kunna sova ut lite i helgen, känns som jag behöver det.

Ska plugga lite nu och skicka in den sista saken för denna veckan.

Sen kan jag koppla av och lägga mig i sänger och kanske kolla på film.

Dagen är absolut inte slut än, ganska många timmar kvar.

Men blir det som jag planerat, ska jag inte äta mer idag.

Har ätit ett äpple 50 kalorier, en bulle med ost 150 kalorier

En liten kaka :( 50 kalorier.

Totalt blir det 250 kalorier, ganska okej ändå.

Ibland måste jag tvinga mig att äta trots att det känns otroligt jobbigt.

Denna veckan har jag nämligen inte mått alls bra. Har fått hjärtklappning och hjärtat har typ skenat iväg, ständig huvudvärk och yrsel.

Har även börjat med mina vitamin tabletter igen, kanske mår bättre om jag knaprar i mig en sådan om dagen.

Idag mår jag bättre iallafall, har inga hjärtklappningar, dock ont i huvudet och väldigt tött, men det har andra orsaker.

Nej, nu ska jag plugga lite.

Jga orkar ingeting längre.

Det finns inget kvar.

Varför kämpa för ingenting.

Allt verkar gå emot mig.

Vad det än gäller.

Och nu är mina krafter slut.

Jag önskar att man bara ahde kunant trycka på en knapp för att stänga av livet. Tänk att bara få försvinna, för varför ska man egentligen fortsätta kämpa när man aldrig för något för det.

Tänk vad livet egentligen är lustigt på något sätt.

Att det helt plötsligt utan förvarning eller något annat

bara kan förändras drastiskt på några få minuter

till och med några sekunder.

Från att allt har varit toppen till att hela livet rasar samma eller tvärtom att allt är skit, men en dag av någon anledning blir allt bättre än bäst.

Det kan bara vara små små saker som kan göra att allt vänds upp och ner eller in och ut hur man nu vill uttrycka sig.

Det är de små sakerna som gör allt toppen man ska försöka hitta och försöka undvika de sakerna som kör allt i botten. Men vissa saker kan man inte hjälpa eller som är omöjliga att komma undan. Och mycket är lättare sagt än gjort.

Idag har maten varit okej, kanske lite för mycket.

Men ändå hyffsat okej.

Mår inte bra inombord idag, som vanligt kanske.

Men jag ororar mig över en sak.

Jag tror min pappa har problem med alkoholen.

Eller börjar få.

Eller ja vad ska man säga, ett erkännande är nästan det svåraste.

Jag vet inte, han dricker mer än förut iallafall.

Inte så att han halsar en flaska, men nästan varje dag.

Och jag märker att han bllir konstig ibland.

Han gömmer allt för mamma. Inte så att han berättat för mig.

Men jag ser. Jag vet nog mer än vad han vet.

Han dricker inte när mamma är hemma.

Bara när hon är borta eller när de tar ett glas vin tillsammans.

Han kör med bortförklaringar till mamma om hon misstänker nått.

Och jag håller tyst fast jag vet.

Jag är rädd vad som ska hända, men avd skulle kunna hända egentligen?

Ärligt talat kommer jag inte på nått fruktansvärt som skulle hända, men ändå är jag skräckslagen.

Jag vet att min pappa inte mår riktigt bra. Kanske mycket här hemma, med mamma, men jobb och pengar. Han försäker dölja mycket för oss trots att det varit krisigt med pengar ibland. Som att han inte vill att vi ska veta. Som att vi ska slippa att bekymra oss men samtidigt får han allt istället på sina axlar. Mycket av detta tror jag är därför han dricker mer nu, för att ska kunna slappna av och tänka på annat för en stund.

Han röker också, smygröker. Kanske många inte bryr sig om det att ens förälder röker. Men det sårar mig så djupt varje gång han gör det. Han har nämligen haft en svårt hjärtinfarkt för några år sedan och efter dess sa hasn läkare att aldrig ta på en ciggarett igen för det kan kosta honom livet.

Men detta har han gjort ända sen han fick den, smygrökigt.

Han ljuger alltid komemr på undanflyckter och förnekar det.

Trots antal gånger mamma sagt till och jag och min syster.

Nu orkar jag inte säga nått längre, trots att jag känner röken.

Den känns så tydligt.

Likadant här jag vet mycket mer än vad han tror.

Jag skar mig själv, mycket när jag var runt 14 år. Jag och pappa sa till varandra en gång när jag blev sjukt ledsen efter att han hade rökt. Vi lovade varandra att jag aldrig skulle skära mig igen och pappa skulle aldrig röka igen. Pappa svek först, han rökte en gång ändå. Eller en gång, massor av gånger. Det smärta enormt att han svek det, mig. Visst efter det ahr jag också gjort det nån gång, men inte på när så många gånger han rökt igen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Antagligen inget, eftersom jag skriver det här får jag ur mig det för jag har ingen annanstans att vända mig. Antagligen fortsätter livet som vanligt. Utan ord.

Långt inlägg men det behövdes.

Orolig natt och sprängande huvudvärk.

Tanken på att allt känns meningslöst.

Resulterade i en dag hemma från skolan.