Jag ska flytta hemifrån nu.

Iallafall för ett litet tag.

Jag behöver det.

För vi håller på att slå ihälj varandra,

mina föräldrar och jag.

Jag kommer kunna göra vad jag vill.

Exakt vad jag vill.

Jag ska få min drömkropp.

För nu bli det ingen som kan hålla koll på mig.

Ingen.

Jag kan träna hur många gånger om dagen jag vill.

Äta vad jag vill, ( inte äta )

Och jag flytta snart. Väldigt snart.

Helgen är fullspäckad med roligheter,

kommer ha fullt upp.

Kolla på lägenhet, utgång, bio, fira födelsedag.

Hoppas att ni också få en bra helg.

Är så galet trött på detta snävädret.

Vill bara ha vår nu, vår och värme.

Man kan inte ens ta ett steg tills man halkar.

Hur ska jag kunan jogga då?

Nej det går inte.

Rastlösheten maxar.

Jag väntar bara på varmare väder.

Ge mig?

Horses lend us the wings we lack!

Jag får panik.

Panik varje gång jag är hemma nuförtiden.

Jag klarar inte av att vara här längre.

Hjärtat skenar iväg, fortare och fortare.

För jag hatar att vara här hemma.

Hatar hatar hatar.

Jag vill inte vara omringad av personer som inte gillar mig.

Jag har varit det alldeles för många gånger.

Jag har tillräckligt mycket annat för att orka det med.

De har brytt sig, mycket.

Men nu inget.

Sen jag fyllde 18 och det hände försvann allt.

De har slutat bry sig.

Det ända de bryr sig om är att jag äter? överlever?

Inget annat,

Inte hur jag mår

De försöker aldrig hjälpa

Bara ignorera mig till max.

Bra sätt att hjälpa någon? nej skulle inte tro det.

Det sätter hjälper inte mig iallafall.

Jag har försökrt prata med dem, men de bryr sig inte om det heller.

För några timmar efter är allt som vanligt.

Jag måste bort härifrån nu.

Verkligen nununu.

Jag får flytta till ett kollektiv eller nått,

till och emd gatan börjar kännas lockade.

Allt utom dethär.

Allt trycker på mina axlar.

Det känns som jag bär 500 kilo på dem.

Jag vet inte vad som tynger mig så enormt mycket.

Antagligen helheten av allt.

Av mitt liv.

Som jag hatar något så fruktansvärt mycket.

Jag försöker ger den en chans.

Har gett den en miljon chanser.

Men sjäkv får jag aldrig något tillbaka.

Bara slag mitt i ansiktet.

Det blir aldrig bättre.

Mitt liv...

Jag vill bara sparka skrika slå.

Kasta glas i golvet så att det slås i tusen bitar.

Jag vill slå huvudet i väggen.

Jag vill sparka av mig benet.

Jag vill slita av  mig håret.

Jag vill skära mig i bitar.

Men det gör jag inte. Naturligtvis.

För det är inte normalt.

Och jag försöker vara normal.

Ännu en fredagskväll ensam igår.

Jag hatar det.

Just fredagar, det känns som man måste hitta på något då.

Ikväll jobbar jag, en bra ursäkt att säga när folk frågar vad man gjort i helgen, för då verkar ja ju inte totalt övermobbad?

Känner mig så fruktansvärt ensam, och ahde bara du varit här, hade jag haft dig.

Och det hade varit tusen gånger bättre än allt annat. För mycket begärt med andra ord. Men hur mycket kan än vill kommer du aldrig tillbaka. Aldrig, och jag hatar det aldriget. För jag vill fortfarande inte acceptera det.

Kanske se vi i nästa liv? kanske i Nangijala?

För det är dert jag endast lever för nu, att vi kanske ses igen!

   Lyckan blev inte långvarig. Som alltid annars.

Eller lycka var kanske ett något överdrivet ord.

Innerst inne vet jag alltid att det bara blir för några dagar.

Men hoppas alltid på längre, men det går inte.

Jag kan inte vara glad i flera dagar i rad, max en vecka.

Mer är omöjligt och så har det varit i typ 6 år snart.

Men världen tycks aldrig tröttna på att gå emot mig gång på gång.

Jag har sagt det många gånger innan, men snart orkar jag inte mer.

Jag har börjat spy igen, efter ett ganska lång uppehåll måste jag säga. Det är så sjukt äckligt, men vad gör man om man är dum i huvudet. Jag kommer aldrig sluta, för jag blir aldrig lycklig. Jag hoppas att jag blir det en dag om det då inte är försent.