Jag ligger och kollar hur vattnet formas bubblorna.

Hur bubblorna flyter omkring i vattnet för ett sedan spricka och återgå till vatten coh luft. Materia. Molekyler.

Jag borde också spricka. Spricka så att allt fett forsar ut och lägger sig som en fet klump på golvet. Bara jag slipper ha det. Spricka för att sedan sjunka ihop och klistra, limma och tejpas ihop. Bara jag vore smal.

Kroppen är tung som bly och jag orkar inte resa mig. Magen ger ifrån sig ljud om förhoppning om mat. Jag måste äta ikväll, quesadillas eller va det heter. Jag åt frukost idag, men har tränat bort det och mycke till för längesedan. Fast jag borde träna ännu mer, ännu hårdare och jag borde inte äta ikväll.

Jag känner mig mer döende än levande.

Det känns bara som att jag väntar på beskedet.

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan.

Jag är inte sjuk, elelr har ont någonstans rent fysiskt.

Men psykiskt gör hjärtat ondare än något annat.

Jag vet heller inte hur jag kan känna så.

Men tanken skrämemr mig inte.

Jag önskar att jag var mer död än levande.

Idag sprack det. Jag spydde.

För första gången i duschen. Hur kan man sjunka så långt.

Har inte gjort det på typ 1 och en halv månad.

Men idag gick det inte längre.

Planerade en matfri dag, förutom en halv banan i morse.

Så sa pappa att jag var tvungen att äta nått.

Åt macka med räkröra, krängde hela och det gick inte att behålla.

Det blev alladeles för mycket.

Fick upp allt, till galla kom upp.

100000 steg bakåt, jadå.

Fast okej, jag ahr nog sjunkit lägre, som gjort det på ett hotell, och hemma hos min syster. Jag är sämst.

Imorgon blir det träning iakkafall på morgonen och sen kanske en joggingrunda på eftermiddagen. Och nu är det helf och då måste jag äta middag.

You change your min like a girl change her clothes.

Jag försöker, men ingen vill. 

Jag förklarar, men ingen förstår.

Jag hoppar och viftar, men ingen ser.

Jag sparkar och slår, men ingen känner.

Jag skriker och gråter, men ingen hör.

Är det konstigt att man blivit som man är?

Idag är det en riktigt depp-dag.

Jag orkar inte göra någonting och jag känner inte för att göra något.

Timmtals timmar i sängen, kudden är genomvåt.

Jag kan nog krama ut den snart.

Jag kommer aldrig kunan gå vidare efter detta, Det går inte. Tro mig, jag försöker. Men jag kan inte. Den ända jag vill är att dö, jag vill verkligen inget annat. Jo, hat det som hände, kunde bli ogjort. Men det är totalt omöjligt, därför är döden den ändå möjliga utvägen. Jag orkar inte med denna världen. Jag hatar den.

Jag har till och med funderat ut hur mitt avskedbrev ska se ut till mina föräldrar. Jag tänker på döden och jag vill dö. Jag är inte det minsta rädd för jag vet att det är det jag verkligen vill. Jag passar inte i denna världen. Den är inte gjord för mig och jag är inte gjord för den.

Jag lider mer här än vad jag njuter av livet. Det ska inte vara så. Jag kommer bli lyckligare där borta.

Det ändå som hindrar mig är min familj. När jag tänker efter är det egoistiskt att bara dö. Men samtidigt så skulle det göra mig lyckligare, och de vill ju att jag ska vara glad och må bra. Så kanske de skulel förstå. Kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre, bara att jag vill försvinna från denna värld.

Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill sparka, jag vill dö....

Idag är det depp dag deluxe.

Fast känner mig ändå tom.

Det känns som det aldrig kommer bli bättre.

Är det såhär jag kommer tvingas leva i flera år framöver?

Isåfall vet jag inte.

Det känns inte värt det.

Att leva, utan hopp.

Och hopp är det sista som lämnar en människa.

Dagens hittils, den är ju inte över än.

Frukost: Inget

Lunch: 1 och en halv mini köttbulle 30 kalorier, en halv potatis 30 kalorier

Middag: Inget

Övrigt: 1 bulle 200 kalorier

Totalt: 260 kalorier.

Ingen mer mat, isåfall blir det nån kalorifri dricka.

Längtar tills det blir varmare så jag kan ut och jogga eller nått. Tänkte göra det idag, men vid busshållsplatsen frös jag bokstavligen talat ihjäl.

Men tänkte göra lite styrkeövningar senare.