Ligger och bölar, tårarna vill inte sluta.

Tänker att livet borde ta slut nu, för jag vill inte mer.

Önskar att det vore lättare gjort än sagt.

Ingen skulle ändå inget märka.

Ingen skulle sakna.

Jobbet tar kååål på mig, känner mig mega sliten.

Men ja, jag har inget annat val.

Allt känns bara pissigt just nu.

Tankar kommer tillbaka.

Allt känns värdelöst.

Meningslöst.

Det finns lixom inget att kämpa för, ingen anledning till att stiga upp på morgonen

JObbat idag med, plus på matintaget idag, blev lite lite mat på jobbet.

Sov en stund när jag kom hem, för jag var dö trött.

Vaknade och gick ner då sitter mina föräldrar och äter.

De har gjort hemmabakade pizzor.

Är svin hungrig, verkligen.

De frågade om jag ville ha, om de skulle göra en till mig.

Eftersom de hade kött på sina.

Där står jag som förstelnad, får inte fram ett ord.

För jag får ju inte, men ville så gärna.

Hungern stack i magen.

Men det gick ju bara inte.

Gick upp på rummet och började storböla.

Överkänslig deluxe.

Just nu på kanal 3, Victoria's secret fashion show.

Vadå perfektion !!

Har jobbat idag, sprungit fram och tillbaka i evigheter.

Och jag har träningsvärk i benen, :).

Fick för mig att äta middag idag.

Lagade ihop något och började äta.

Men efter fjärde tuggat började jag må extremt illa.

Ångesten kom krypandes och hjärtat började slå en en väldans fart.

Nej, det gick inte bra. Toaletten fick bli min räddning.

Ja, jag spydde upp den maten jag hade lagat och fått i mig.

Det går inte att stoppa det, inte när man har det som ett alternativ.

Imorgon börjar jag att jogga.

Varje dag, typ.

För annars tappar jag det.

Gör jag det varje dag blir det en vana, som blir svårare att bryta.

 Och nästa helg åker mina föräldrar.

En vecka utan fasta, eller inte riktigt för jag jobbar.

Men de dagarna jag inte jobbar och efter jobbet blir det ingen mat alls.

Har ätit en liten frukost idag

Men mer blir det inte.

Pappa håller på att laga mat i köket.

Men nej, jag vill inte äta middag idag.

Jag kommer inte.

För övrigt känner jag mig som den mest mobbade människan på hela jorden. Det är fredag och jag har inget att göra. Okej jag börjar tidigt imorgon på jobbet, men ändå. Alla , i princip, mina vänner har i flyttat ifrån mig, det är bara jag kvar och jag har inget att hitta på saker med längre, inte ofta iallafall. Mobboffer nummer 1

Tänk att livet kan vändas upp och ner på mindre än en minut.

Det har säkert hänt de flesta någon gång i livet.

Från att allt har varit bra tills i botten.

Skrev om en kille får några dagar sen, vecka?

Ja, som jag visste. Det blir antagligen inget.

Vi pratade idag, han och hans ex har problem.

Allt är alltid för bra för att vara sant.

Såhär blir det alltid,

Vad det än gäller.

Alltid kraschar allt till botten.

Inget verkar vilja få mig att må bättre, att lyfta upp mig igen.

För jag vill ha ett bättre liv. Jag siktar inte neråt.

Jag försöker. faktsitk. Jag försöker.

För jag vill inte bara ligga hemma och jämt vara ledsen.

Att tycka livet är piss, jag vill nyttja mitt liv mer än så.

Men när man hela tiden, knuffas och trycks ner, blir det nästan omöjligt att ta sig upp efter de x antal gångerna det har hänt. Någon gång tar faktiskt krafterna slut. Någon gång blir man alldeles för svag för att orka kämpa sig upp igen. En gång tar det stopp. Och jag vet att sista  slaget är väldigt snart här.

Man kan skada sig själv både psykiskt och fysiskt.

Andra kan skada en psykiskt och fysiskt.

Själv tycker jag inte att det ena är värre än det andra. Ord kan såra lika mycket som ett fysiskt slag. Ord kan ibland till och med vara värre. Dock ska ingen människa behövas utsättas för något av det, varken beroende på kön, ras, hudfärg eller tycken. Något alla borde skonas ifånr, smärta, oavsett om det gäller fysisk eller psykist smärta.

Själv har jag skada mig själv, jag skar mig själv i armarna, händerna, höften och något på benen. De på armarna är värst. De syns, och de kommer inte försvinna. Håller just nu på med att leta upp om det finns något ställe här i Sverige som skulle kunna ta bort dem, iallafall göra dem mindre synliga.

Många frågar mig vad jag har gjort på armarna, och vad svarar man? En frågade mig om jag hade katter hemma? Jag hatar när folk gör det, just för att jag skäms så, för att jag inte vill att folk ska dömma mig innan de har hunnit prata med mig.

Men jag vet, alla är ju bara människor, och människor är nyfikna. Alla är det och därför kommer de där frågorna. Så fort någon frågar blir jag så sjukt osäker, blir röd som en tomat i hela huvudet, börjar svettas och skaka. För att jag skäms, för att folk kallar en EMO. För att folk tycker man är dum i huvudet. Men ingen som någonsin har varit i samma sits förstår hur otroligt ångestbefriande det var att skada sig själv, att bestraffa sig själv. Även om det i nästan alla fall inte var ens eget fel, men det tyckte man då.

Jag har slutat nu, jag gjorde det kanske under en period av två år,13-15 års ålder. Under de värsta perioderna kunde det hända flera gånger om dagen, flera dagar i veckan. Det kändes så bra just då. Men efter blir det bara konsekvenser. Såren kan bli inflamerade, det var en pina att duscha för de sved, var alltid tvungen att använda långärmat så att ingen skulle se, de skavde alltid mot kläderna och nu tiden efteråt, ärren. Ärren som inte försvinner, ärren som alltid syns, ärren som jag besväras av något så fruktansvärt av idag.

Som sagt har jag slutat för ett antal år sedan, jag har hittat andra metoder till exempel att sätta på hög musik, då brukar jag lugna mig ganska fort. Så till er andra där ute som skadar er, sluta nu. Hitta andra sätt, för det är inte värt det, det är inte DU som gör fel, absolut inte ditt fel, även fast du tycker det just då. Du kommer kanske ångra dig en dag som jag. Som förhoppningsvis kommer hitta ett sätt att göra de mindre synliga, men ja jag får betala för det också.  Det är inte värt att skada sig själv.