Mår skit, humöret är i botten och tårarna nära.

Det är inte speciellt, känner bara såhär.

Eller jo, det har lite med honom att göra.

Han hör inte av sig, jag vill.

Maktlös till tusen.

Känner mig äcklig och värdelös.

Klart ingen vill ha någon  som mig.

Var ute och joggade idag,

Pressade mig till tusen.

Sprang en runda snabbare än vad jag någonsin gjort.

Till och med när jag åt och tränade normalt.

Men idag pressade och pressade jag mig.

Ännu mer, mer, mer...

Det kändes bra då, nu ahr ångesten landat igen

Och jag orkar inte mer.

Jag orkar inte.

Varför kan livet inte bara börja samarbeta.

Bli lite bättre.

En liten ljusglimt kan väll skymta förbi.

Men icke, aldrig i mitt liv.

ALDRIG ALDRIG ALDRIG