Behöver skriva av mig känner jag, annars kommer jag göra nått radikalt snart.

Som att kasta glas i golvet, slå på mig själv det hårdaste jag kan

eller ta i sönder något jag verkligen tycker om.

Ångest på hög nivå, och jag msåte hantera det på nått sätt,

och jag försöker vända det att det blir nått bra. Som nu att skriva istället.

Jag vet inte om inlägget blir långt, eller kort.

Jag vet bara att jag kommer skriva.

Skriva tills jag inte har mer att skriva eller tills fingrarna strejkar.

Sitter och gråter just nu, eller nej nu har jag ett litet uppehåll.

Men störtbölade för en minut sedan.

Jag vet att jag snart inte orkar mer, att jag snart kommer ge upp.

Bli apatisk och bara skita i allting.

Jag gråter varje dag nu, exakt varje dag. För jag orkar inte.

Jag orkar inte bli enrtryckt av andra längre, jag orkar inte jaga folk.

Jag pallar inte att alla ska behandla mig hur de vill.

Det känns som om jag har nån energi runt mig som alla jag träffar känner av.

En energi som talatr om att alla kan behandla mig hur de vill, fär det spelar ingen roll.

Jag är ändå förstörd.

Så bara fortsätt att trycka ner mig mot botten som jag redan är krossad mot.

Jag tror alltid jag nått det lägsta, tills nästa spark kommer och jag faller lägre.

Lägre till det omöjliga. Så långt att jag mentalt inte lever snart.

Läste om en tjej som dog nyss av hjärnhinneinflamation och det gick tydligen fort.

Jag känner endel som kände henne, och visst jag berördes.

Hon verkade vara en omtyckt, glad, hälsosam och positiv tjej.

Och i samma sekund önskade jag att det istället hade varit jag.

Då hade ingen kallat en egoistisk om man hade tagit självmord.

Då hade det funnit en anledning.

Många tycker säkert att det är hemskt att jag skriver det här.

Men det hade varit bättre de tog mig istället.

Varför någon bra istället för en dålig.

En som inte behövs, en som inte bidrar med något.

En som ändå vill lämna jordelivet.

En som inte hade saknats av någon.

En som blivit ersatt av andra, så min betydelse inte finns längre.

Fortsätter det såhär, så vet jag att slutet snart är nära.

För jag orkar inte gråta varje dag.

För jag orkar inte känns mig värdelös.

För jag orkar inte bli sårad på gång efter gång.

För jag orkar inte ta emot dessa psykiska slagen och sparkarna länge.

För jag orkar inte längre.

Haha asså har Kayne west blivit dum i huvudet. Kolla in  klippet, som säkert många redan har gjort. Så gör man bara inte, sjukt respektlöst.

http://www.youtube.com/watch?v=vcjlFrbNims

Jag har kommit fram till en sak idag.

Att innan jag kan göra vissa saker måste jag läka andra sår som står ivägen.

Det är därför jag kommer någon vart. Trampar på samma ställer dag efter dag.

För när ena såret är läkt kan man börja jobba med nästa.

Alla behöver någon.

En kompis, en pojk/flockvän eller en familjevän som alltid finns där.

Som man jag stötta sig emot när något blir jobbigt.

Någon man kan prata med, utan att skämmas, utan att dölja saker.

Någon som tar emot en när man faller.

Någon som sträcker ut en hjälpande hans utan man bett om det.

Någon som ser en.

Någon som respektera en, och stöttar en.

Har man inte någon sådan tar man ut allt på sig själv.

Och det är precis det jag håller på med.

Ensam en lördagskväll....

igen.

Dead by april - What can i say

Idag har jag mest tagit det lungt.

Städat mitt rum lite.

Varit ute och joggat idag med.

För nu ska jag komma igång.

Åt ingen frukost.

Och fick mina föräldrar till att låta mig äta fruktsallad till middag.

Vilket gör även denna dagen till godkänd.

Fruktsallad med en liten klick kesella. Mums.

I helgen sticker mina föräldrar bort en vecka.

Hemma själv.

Skönt på ett sätt, för då behöver jag inte dölja att jag inte äter.

Inte bre en macka som jag sedan slänger i soporna, eller yoghurt som åker i vasken.

Men jag är rädd för en sak. Att jag kommer börja hetsäta och sen spy upp allt.

Eftersom ingen är hemma kommer ingen höra och då finns det inget hinder.

Jag hetsåt i perioder innan, men har lyckats sluta med det.

Dock spyr jag ibland fortfarande, inte bra alls.

Vill sluta med det med, men som sagt, Mycket lättare sagt än gjort.

Igår var det 090909 och i tidningen var det en som fyllde 99 år.

Ganska komiskt om man säger så.

Igår var jag ledig, skönt som tusan.

Åt en banan och några sushibitar.

Gick en långpromenad med hundarna och var ute och joggade.

Så dagen får ett godkänt.