Hela mitt lov går åt till att tillfriskna från influensan.

Inget vilande och ta det lungt så sätt mot skolan.

Bara vila så att man blir frisk.

Det sämsta med lovet är att jag alltid måste äta middag. Ikväll blir det färsk pasta med kalkon i nån pastasås. Jaha kul, både pasta och sås.

Jag ve tinte om jag klarar det, men jag måste. Det sista de få bli är misstänksamma för det har hänt för många saker som tyder på det, som de inte borde veta. Så för att misstankarna ska försvinna måste jag äta när de ser. Istället har kompenserar jag till middagen.

Har inte ätit något än och koemrm inte göra det förräns middagen.

Nu måste jag vila och hoppas jag blir friskt snart, Blir galen. Hatar att vara sjuk. Orkar lixom inget

Ja, precis så va min kväll igår.

Jag hade gråt-maraton.

Flera timmar satt jag och grät på mitt rum.

Ensam.

Visst har jag gråtit mycket innan,

men inte så länge i ett sträck.

Ingen kom och tröstade heller, och låtsades som de trodde jag sov.

När man behöver nått som mest,

får man det som minst.

Jag begär inget, tyck synd om mig.

Bara en kram nån gång ibland när jag behöver det.

Bara som en liten tröst, så att jag vet att jag inte är själv.

Men så känns det nu.

Jag är utlämnad ensam till världen.