Ångesten slutade tillsammans med en gråt/depression attack.

Över det som hände, som bara kom från typ ingenstans.

Okej att jag alltid går och bär med mig det och det kommer aldrig att försvinna.

Hur många kalorier är det i en portion havregrynsgröt?

Är det 70 kcal?

Ångets i stora lass

och paniken blir bara värre innuti.

Förslöker göra allt så det inte ska synas.

Men jag har panik.

Klockan är bara runt halv tre snart och jag har redan ätit två gånger.

Ångesten går inte över, har promenerat, har städat som en galning

men inget ghjälper.

Kan inte sitta still i ens några minuter ocg jag vet inte avd jags ka ta mig till.

Jag hatar dethär

Det är helg och jag vill bara dö.

Igår blev det fasta hela dagen, mineralvattnet hjälpte till att hålla hungern borta. Idag mår jag illa. Har rört på mig en del hittills idag och petade i mig ett par skedar vaniljyoghurt, annars zero.

Nu ska jag lägga mig i sängen med min tidning och hoppas att denna dagen går över fortare än snabbast.

Idag skulle jag skriva ett mail från min pappas mail av en anledning.

Efteråt kollade jag runt i hans mail och hittade ett mail från hans skickade inkorg, sådana han har skickat.

Ett mail från min skola jag går på, som mina föröäldrar har kontaktat.

Detta skickade han den 7 oktober, så typ 3 månader sen bara.

Och bad att min mentor att kolla om jag åt min skollunch och om hon märkt något konstigt med mig.

Svaret från mig mentor blev att hon tyckte jag hade varit nervös och nånting som hon inte sett hos mig tidigare, hon visste inte om jag åt skolunch men skulle vara exktra uppmärksam på det.

OMG säger jag bara, mina föräldrar har kontaktat skolan och jag tycker det är så sjukt pinsamt, mina föräldrar vet inners inne att det är nått som inte stämmer, men jag tänker aldrig erkänna det, jag kommer fortsätta att hålla på att ljuga om att jag ätit osv, helvete säger jag bara.

Och nu ska hon hålla extra koll på mig, inte för jag märkt något, men ändå, jag få försöka ännu mer uppmärksam än vad de är och verkligen äta när någon ser, äver fast det är svårt, och passa på att inte äta när ingen ser eftersom då vet de inte.

När dendär saken hände lovade jag mig själv att aldrig mer spy.

Det har ingenting överhuvudtaget med det att göra, men jag kände bara så.

Det var dax att släppa det nu. Det är äckligt, ofräscht och vidrigt.

Även fast jag hade försökt att dra ner på det bestämde jag mig nu för att sluta helt och hållet, annars skulle det känns som ett svek mot det som hände om jag skulle göra det.

Och det är så starkt att jag skulle inte göra det. Visst har tanken slagit mig ett fåtal gångern men jag har dirket viftat bort det.

Så nu har jag inte spytt på cirka 15 dagar.

Ännu mer inspirerad till att inte göra det, råkade jag i morse se ett program om Englands värsta tänder. Där var det en som hade haft bulimi i 10 år och hennes tänder såg förjävliga ut, de tänder hon hade kvar vill säga.

Min tänder är bra och jag vill verkligen inte förstöra dem, så äckliga tänder hon hade och jag vill inte ta sådana.

Gråt, gråt och gråt.

Det är vad min dag har bestått av och bestå av.

Jag kan inte koncentrera mig på något,

och alla tankar har hunnit ikapp mig.

och jag vet bara Aldrig mer...

och det gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte när jag kommer att komma över detta.

Nu känns det som aldrig, kanske att det tonas ner.

Men tårarna tar aldrig slut.

De har runnit nu i 15 dagar i rad.

Utan slut känns det som.

Det gör så frukatsnvärt jävla ont.

Ibland önskar jag att det hade funnits fler världar och när man blev besviken på en värld kunde man välja att flytta till någon annan bättre.

Pasta har alltid varit min favorit rätt, om man nu kan kalla den en rätt. Nu kan jag inte äta pasta längre, eller knappt iallafall. Ändå är det pastarätterna jag fastnar vid när jag bläddrar igenom en tidning eller någonstans på internet. Nuförtiden skriker jag i mitt inre så fort mamma eller pappa säger att det blir pasta till middag ett stort NEJ. Försöker så fort som möjligt komma med ett annat förslag eller komma på hur jag ska kunna slippa få i mig hemskheterna.

Pasta är ju inte onyttigt så, och det finns fullkornspasta med mer fibrer och så vidare, men tanken att det finns så många kalorier i pasta sitter som en stor fet post-it lapp i huvudet. Idag var det en sådan pasta dag. Pasta, kyckling och broccoli och blomkålsgratäng. Bad mina föräldrar att plocka undan lite broccoli och blomkål och lägga vid sidan av för att sedan säga att jag inte vill ha det i gratäng och att jag gillar det mer utan. Sanningen lyder inte så. Sanningen är den att det blir massor fler kalorier med gratängsåsen och osten ovanpå. Fick ner 1/3 kyckling och pillade i mig ett par pastaskruvar.

Det blir inte så mycket till middag, och mina föräldrar tjatar inte heller. De tror de vet varför, och försöker kanske ha förståelse för att jag inte äter för det som hände. Det är så lätt att dra nytta på det nu. Fast jag känner mig som en lögnare.

Mörkret faller utanför, men även inom mig.

Det känns fortfarande ensamt och

jag antar att jag kommer få känna så ett bra tag framöver.

Det känns lite bättre idag än vad det gjorde igår.

Här hemma tjatas det om mat, jag vill inte äta.

Det ända jag vill är att lägga mig under duntäcket

och spela musik på högsta volym och skrika det högsta jag kan.