Många undrar nog vad som har hänt, men det känns som jag avslöjar för mycket av mig själv då eftersom det som hänt är ingen hemlighet för de som lever runtomkrig mig och känner mig.

Jag känner mig så fruktansvärt tom och otroligt ensam. Innan kände jag mig inte ensam, det kändes som alla förstod, men inte nu längre. Fortfarande ligger jag hemma hela dagarna i sängen, går knappt upp och ens duschar. Sitter inne flera dagar utan att göra något och känner som jag börjar bli allt mer apatsik mot allt. Det känns inte som någon förstår trots att de säger det. Folk kan fortafarnde fråga varför jag är ledsen eller vad det är. Är det så jävla svårt för dem att förstå? Det hände för 2 veckor sedan, detta kommer ta månader innan jag kommer över detta. Inte att jag efter två veckor hoppar och studsar och skrattar som ingeting har hänt.

Detta är det värsta jag varit med om i mitt liv hittils och jag hoppas inte jag drabbas av något värre. Detta känns som det värsta som kunde hända mig nu iallafall. Kan ju säga att jag har inte drabbats av någon sjukdom, det är något annat.

 Inte förräns nu inser jag hur alla andra har haft det och hur de har känt och vilket samma helvete de gått igenom som jag får gå igenom nu. Visste jag detta innan ska jag ta livet av mig innan.

Inte förräns nu förstår jag andra som gått igenom samma sak och jag önskar att ingen behöver gå igenom det. Vissa kanske inte tycker det är så farligt men för mig betydde det otroligt mycket. Många förstår det inte och kanske tycker jag är barnslig. Men jag bryr mig inte, mitt liv togs ifrån mig och det var det värsta som kunde hända mig.

Det är så otroligt skönt att skriva av sig i bloggen eftersom jag nu ockå är anonym. Även om ingen pallar läsa känns det pytte pytte lite bättre.

Och så är det 2009, och jag hade trots allt ett helt okej nyår.

För den kvällen bara få glömma allt det som hände, bara för en kväll.

Nu är det ett helvete igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva

vidare med det som hänt. Jag vill inte gå vidare. Kanske är jag tvungen.

Men jag vill inte, jag orkar inte och inget känns nu längre värt att leva för.

Varför ska alltid jag ha en sådan fucking jävla otur, varför skulle jag inte

någongång skonas från helvetet.

Jag känner verkligen bara för att lägga mig ner på golvet och dö. DÖ DÖ DÖ DÖ DÖ. För denna världen är inte värd att kämpa för, eller försöka. Detta är en helvetes piss värld vi lever i och jag orkar inte med fler påfrestningar än vad den redan har utsatt mig för.