Pasta har alltid varit min favorit rätt, om man nu kan kalla den en rätt. Nu kan jag inte äta pasta längre, eller knappt iallafall. Ändå är det pastarätterna jag fastnar vid när jag bläddrar igenom en tidning eller någonstans på internet. Nuförtiden skriker jag i mitt inre så fort mamma eller pappa säger att det blir pasta till middag ett stort NEJ. Försöker så fort som möjligt komma med ett annat förslag eller komma på hur jag ska kunna slippa få i mig hemskheterna.

Pasta är ju inte onyttigt så, och det finns fullkornspasta med mer fibrer och så vidare, men tanken att det finns så många kalorier i pasta sitter som en stor fet post-it lapp i huvudet. Idag var det en sådan pasta dag. Pasta, kyckling och broccoli och blomkålsgratäng. Bad mina föräldrar att plocka undan lite broccoli och blomkål och lägga vid sidan av för att sedan säga att jag inte vill ha det i gratäng och att jag gillar det mer utan. Sanningen lyder inte så. Sanningen är den att det blir massor fler kalorier med gratängsåsen och osten ovanpå. Fick ner 1/3 kyckling och pillade i mig ett par pastaskruvar.

Det blir inte så mycket till middag, och mina föräldrar tjatar inte heller. De tror de vet varför, och försöker kanske ha förståelse för att jag inte äter för det som hände. Det är så lätt att dra nytta på det nu. Fast jag känner mig som en lögnare.

Mörkret faller utanför, men även inom mig.

Det känns fortfarande ensamt och

jag antar att jag kommer få känna så ett bra tag framöver.

Det känns lite bättre idag än vad det gjorde igår.

Här hemma tjatas det om mat, jag vill inte äta.

Det ända jag vill är att lägga mig under duntäcket

och spela musik på högsta volym och skrika det högsta jag kan.

Många undrar nog vad som har hänt, men det känns som jag avslöjar för mycket av mig själv då eftersom det som hänt är ingen hemlighet för de som lever runtomkrig mig och känner mig.

Jag känner mig så fruktansvärt tom och otroligt ensam. Innan kände jag mig inte ensam, det kändes som alla förstod, men inte nu längre. Fortfarande ligger jag hemma hela dagarna i sängen, går knappt upp och ens duschar. Sitter inne flera dagar utan att göra något och känner som jag börjar bli allt mer apatsik mot allt. Det känns inte som någon förstår trots att de säger det. Folk kan fortafarnde fråga varför jag är ledsen eller vad det är. Är det så jävla svårt för dem att förstå? Det hände för 2 veckor sedan, detta kommer ta månader innan jag kommer över detta. Inte att jag efter två veckor hoppar och studsar och skrattar som ingeting har hänt.

Detta är det värsta jag varit med om i mitt liv hittils och jag hoppas inte jag drabbas av något värre. Detta känns som det värsta som kunde hända mig nu iallafall. Kan ju säga att jag har inte drabbats av någon sjukdom, det är något annat.

 Inte förräns nu inser jag hur alla andra har haft det och hur de har känt och vilket samma helvete de gått igenom som jag får gå igenom nu. Visste jag detta innan ska jag ta livet av mig innan.

Inte förräns nu förstår jag andra som gått igenom samma sak och jag önskar att ingen behöver gå igenom det. Vissa kanske inte tycker det är så farligt men för mig betydde det otroligt mycket. Många förstår det inte och kanske tycker jag är barnslig. Men jag bryr mig inte, mitt liv togs ifrån mig och det var det värsta som kunde hända mig.

Det är så otroligt skönt att skriva av sig i bloggen eftersom jag nu ockå är anonym. Även om ingen pallar läsa känns det pytte pytte lite bättre.