Jag ligger och kollar hur vattnet formas bubblorna.

Hur bubblorna flyter omkring i vattnet för ett sedan spricka och återgå till vatten coh luft. Materia. Molekyler.

Jag borde också spricka. Spricka så att allt fett forsar ut och lägger sig som en fet klump på golvet. Bara jag slipper ha det. Spricka för att sedan sjunka ihop och klistra, limma och tejpas ihop. Bara jag vore smal.

Kroppen är tung som bly och jag orkar inte resa mig. Magen ger ifrån sig ljud om förhoppning om mat. Jag måste äta ikväll, quesadillas eller va det heter. Jag åt frukost idag, men har tränat bort det och mycke till för längesedan. Fast jag borde träna ännu mer, ännu hårdare och jag borde inte äta ikväll.

Jag känner mig mer döende än levande.

Det känns bara som att jag väntar på beskedet.

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan.

Jag är inte sjuk, elelr har ont någonstans rent fysiskt.

Men psykiskt gör hjärtat ondare än något annat.

Jag vet heller inte hur jag kan känna så.

Men tanken skrämemr mig inte.

Jag önskar att jag var mer död än levande.