Åhh paniken börjar höjja sig mot skyarna.

Två dagar kvar till julafton, knappt det.

Och kylen börjar fyllas med julgodis.

Maten börjar inhandlas.

Herregud, hur ska jag överleva all denna mat.

Utan att det verkar skumt på något sätt.

Och definitivt inte får värata ångestattacken vid matborden.

Men nej, godiset och allt sånt skit behöver man ju inte äta.

Frukosten hoppar jag över, och gröten på kvällen också.

Kan ju säga att jag fortfarande är mätt efter julbordet då.

Ja, på nått sätt måste det lösa sig.

Idag har jag gjort en mycket bra sak.

Jag har köpt en våg :D

Äntligen.

Så nu har jag en våg som stämmer.

Helt perfekt.

Nu har jag ingen återvändo.

Nej, för tillfället är jag inte bara sjuk i huvudet utan sjuk sjuk också.

Förkyld, men lock för öronen, täppt i näsan och feber.

Lagom såhär till min lilla ledighet, yes. jag har alltid sådan tur.

Annars är jag fortfarande deppig idag.

Kommer alltid hata julen nu.

Eftersom jag alltid kommer färknippa det med det som hände.

Hata hata hata

1 år sedan idag.

Exakt.

Sedan du försvann.

Lämnade mig ensam.

Och lämnade ett enormt tomrum.

Hjärtat svider.

Tårarna forsar nerför kinderna.

Kan inte andas.

Kväver mig själv.

Kväver andetagen.

Om jag bara kunde hålla lite till.

Då hade jag kanske lyckats komma till dig.

Ett år av sorg och saknad. En enorm tomhet inom mig som aldrig kommer att fyllas igen utan dig. En tomhet som aldrig försvinner. Endast när jag försvinner, försvinner den med mig, får då är du där. Jag vet det. Jag vet att du väntar på mig, hur länge eller hur snart jag än kommer. Denhär ettårsdagen är så otroligt smärtsam. Sängen är den ända platsen jag vistats på idag, med ljuset tänd. Ditt ljus. Ljuset för dig. Tårana tar inte slut. Aldrig. Ögonen är helt grusiga och dimmiga av alla tårar. Tårarna för dig. Tårarna för allt du betydde för mig.

Utan dig blir jag aldrig lycklig igen. Ett år sedan världen vändes upp och ner på några få minuter. Du fattas mig och utan dig blir jag aldrig hel.

RIP <3

Små komplimanger, kroppspråk, blickar.

Det krävs inte mycket uppskattning från andra för att det genast ska kännas lite bättre. För stunden iallafall. Tills man åter blir ensam lämnad igen. Ma känner sig lite vackrare, lite bättre, lite mindre värdelös. Trots att man innerst inne vet att detta bara är en lek, ett spel från den andra luras man och faller som en fura.

Söker uppmärksamhet. Känner ett stort behov av den. Måste ha den. Annars faller allt igen. Får den. Känner sig duktig. Kvällen slutar och allt låtsas som inget hände. Men det spelar ingen roll. Känslan försvann lika fort som kvällen slutade. Hatet kommer tillbaka, likaså misslyckadet och värdelösheten.

Så lättlurad. Bar för att man ska få känna sig lite uppskattad. Uppskattad av ett ändå bara stort FEJK. Ibland är det värt det. Värd skiten. För att bara få må lite bättre, om så bara för några timmar. Att inte behöva känna sig så otroligt ensam alltid, utan ibland, bara ibland kunna släppa allt och leva.

Bestämde mig för att inte äta någonting idag.

Och det har jag inte gjort än så länge.

Bara druckit julmust light.

Skönt att inte vara hungrig iallafall, det blir lite enklare då.

Gick även en promenad innan, sjukt kallt det har blivit nu.

Och kylan skulle tydligen stanna.

Man blir så inspirerad av att se smala människor i snygga kläder.

Allt, verkligen allt sitter så mycket snyggare på en smal.

Egentligen behöver de inte ens ha snygga kläder, fär kläderna blir snygga på dem.

Tänk att kunna gå upp varje morgon och kunna ta på sig vad som helst.

Exakt vad man känner för utan att tänka på hur man ska dölja alla dessa valkar.

Utan allt blir bara så snygg, för att man är sådär perfekt smal.

Jag älskar kläder och skor, men klär mig mest i basplagg för att jag hatar min kropp, bara tråkiga kläder, för att jag är så fet så allt kommer se sjukt fult ut.

Åhh mitt favoritband spelade igår, och jag var där.

Magiskt. Underbart. Fantastiskt.

Ändå har dagens spenadarts stundvid hur brevet ska se ut.

Hur jag ska formulera det.

Hur jag ska förklara varför det blev som det blev.

Hur jag ska berätta allt.

Allt jobbiga jag inte orkar leva med längre.

Max en dag i veckan, oftast inte ens det, känner jag att jag vill leva och kämpa. Men resterande dagar vill jag bara ta bussen in och få det gjort. Smärtan tynger mina axlar alldeles för mycket för att jag ska orka att fortsätta gå. Datumet närmar sig. Jag fasar för det. Jag vill inte att det ska gå ett år. Aldrig. Aldrig ett år utan dig. Hur kan jag bara ha levt ett år utan dig. Jag vill till dig. Mer än gärna. All den tiden vi aldrig fick. Den tiden ska vi ta igen med råge.