Små komplimanger, kroppspråk, blickar.

Det krävs inte mycket uppskattning från andra för att det genast ska kännas lite bättre. För stunden iallafall. Tills man åter blir ensam lämnad igen. Ma känner sig lite vackrare, lite bättre, lite mindre värdelös. Trots att man innerst inne vet att detta bara är en lek, ett spel från den andra luras man och faller som en fura.

Söker uppmärksamhet. Känner ett stort behov av den. Måste ha den. Annars faller allt igen. Får den. Känner sig duktig. Kvällen slutar och allt låtsas som inget hände. Men det spelar ingen roll. Känslan försvann lika fort som kvällen slutade. Hatet kommer tillbaka, likaså misslyckadet och värdelösheten.

Så lättlurad. Bar för att man ska få känna sig lite uppskattad. Uppskattad av ett ändå bara stort FEJK. Ibland är det värt det. Värd skiten. För att bara få må lite bättre, om så bara för några timmar. Att inte behöva känna sig så otroligt ensam alltid, utan ibland, bara ibland kunna släppa allt och leva.