Åhh mitt favoritband spelade igår, och jag var där.

Magiskt. Underbart. Fantastiskt.

Ändå har dagens spenadarts stundvid hur brevet ska se ut.

Hur jag ska formulera det.

Hur jag ska förklara varför det blev som det blev.

Hur jag ska berätta allt.

Allt jobbiga jag inte orkar leva med längre.

Max en dag i veckan, oftast inte ens det, känner jag att jag vill leva och kämpa. Men resterande dagar vill jag bara ta bussen in och få det gjort. Smärtan tynger mina axlar alldeles för mycket för att jag ska orka att fortsätta gå. Datumet närmar sig. Jag fasar för det. Jag vill inte att det ska gå ett år. Aldrig. Aldrig ett år utan dig. Hur kan jag bara ha levt ett år utan dig. Jag vill till dig. Mer än gärna. All den tiden vi aldrig fick. Den tiden ska vi ta igen med råge.