Hlea min värld är just nu upp och ner.

Hela natten har tårarna forsat.

Hela förmiddagen lika så.

Jag vill helst bara gå och dö.

Seriöst.

Hade jag vetat hur man fick tag i en pistol eller hade en hade skottet avlåssats rakt in i skallen för länge sedan.

Hade jag vetat vilka tabletter man kunde ta för att försivnna från denna världen hade jag tagit dem.

Hade jag vetat hur man öppnar en flygplansdörr hade jag bokat första bästa biljett, satt mig i en taxi, åkt till flypklatsen, öppnat dörren när vi hade varit som högst upp och hoppat.

Hade jag haft droger, hade jag tagit en överdos.

Hade jag haft tillräckligt med mod hade jag dränkt mig själv i badkaret.

Alternativet är att ställa sig på ett järnvägsspår. Jag känner ingen rädsla för det. Jag har tänkt på det många gånger. Innan fanns det saker som stoppade mig, men nu när de inte finns kvar vet jag inte vad jag tvekar över, eller gör jag det?

Jag vet en sak iallfall, att den dödslängan jag känner inte är falsk. Jag hamnade djupt nere i träsket för 6 år sedan och jag kommer inte upp. Bara en lite bit innan jag trillar ner igen. Jag orkar inte ta mig upp och jag är mycket tveksam att jag någonsin kommer göra det.

Det blev ett misstag när jag föddes. Jag skulle inte komma hit, för hur kan man känna sig så vilse och att känna att man verkligen inte borde vara här när det är en sak man inte ens borde tänka på för det är så naturligt att man finns.

Jag känner bara att jag verkligen inte vill detta, att leva i denna världen...

Nu vet jag vad man ska göra för att gå ner massa i vikt.

Träna löpning med intervallträning.

Varje gång jag gjort det har jag gått ner 0,5 kg eller mer till dagen efter och håller den vikten sen. Det gillar vi. Gick upp lite efter vi varit ute och ätit. Antagligen för att kroppen inte är van nu att vi i sig en vanligt måltid.

Samtidigt blir jag så arg på att jag skadar mig själv. Tränade igår, men fan vad jag mådde dåligt. Kändes som jag skulle svimma och spy, men ändå fortsatte jag.

Stört och inte normalt.

Men jag blir ledsen, varför händer detta mig. Varför?

Jag mår piss, jag bölar varje dag för att jag är så besviken på mig själv.

Detta har förstört så mycket.

Mitt sociala liv. Totalt förstört.

Så många gånger jag tackat nej till roliga saker för att jag visste att mat komemr vara inblandat eller att jag vet att jag måste äta. Jag får panik och tackar nej.

Ibland undrar jag om jag bara inte borde spärra in mig själv.

Så att alla slipper min närvaro i alla sammanhang.

Min pappa fyllde år idag. Vi va ute på restaurang och åt.

Jag sitter i princip hela middagen, för jag kände mig så sjukt nere.

Försökte le lite för att stämningen inte ska förstöras.

Börjar må illa efter middagen. Hoppar med benen för jag känner hela kroppen växa på alla håll och kanter. Känner mig så fruktansvärt fet där jag sitter. Får lite halvpanik och vill bara att vi ska betala och gå där ifrån så jag kan gå hem och spy upp maten. Vidriga vidriga mig. Inte ens på min pappas födelsedag kan jag hålla masken, ska alltid förstöra allt. Mamma och pappa kollar hela tiden åt mitt håll och ser lite oroliga och bekymmrade ut. Mamma frågade om jag ätit något under dagen. Jag svarade ja, för det har jag ju. Jag jobbade och då har vi frukost.

Nu ångrar jag mig att jag åt någonting alls under dagen när jag visste att vi skulle äta ute. Nu känner jag mig som ett fet svullen äckligt flodhäst.

Imorgon blir det träning efter jobbet, stenhård träning. Feta feta mig.

Ja, jag åkte hem och satte fingrarna i halsen så fort jag kom innanför dörren.

Men idag är jag nere, frustrerad för att ajg inte får ett svar som jag väntar på. Ilskan inom mig har bubblat hela dagen samtidigt som tårarna har trängt vid ögonlocken. Tänkt på dig hela hela dagen, och fattar inte. För du är inte sådan, eller är det ett missförstånd. Jag vet inte, nu vill jag mest gå och DÖ...

Nu har jag fått tillbaka min dator, och internet funkar.

Givetvis ska allt lägga av samtidigt.

Vikten går nerpt. Ligger på den lägsta vikten på länge.

Dock långt ifrån tillräckligt.

Denna gången ska jag bli smalara än när jag var som smalast förra gången.

Jag kan leva på en måltid om dagen ( måste för att orka med jobbet )

Samtidigt som jag tränar 4 riktiga hårda konditionspass i veckan och promenerar 1,5 timme iallafall 4 dagar i veckan, ibland mer.

Jag orkar, jag går ner i vikt och jag känner att det håller. Visst får man bakslag och visst ibland känns det piss. Men jag klarar av det.

Men som sagt, ibland vill jag bara gräva ett hål och sätta ett skott i pannan, eller ibland, väldigt ofta. Jag vantrivs så sjukt mycket med mitt liv. Jag hatar det. Trivs inte alls. Det mesta känns meningslöst. Jag hoppas det vänder, för jag orkar knappt erkänna det. Jag försöker stoppa undan det, men resultatet blir bara att det ligger där och växer.

Ja min dator har gått sönder, vilket betyder att jag inte kommer ha någon dator på ett tag. Vet inte när jag kommer få tillbaka den. Just nu sitter jag på mina föräldrars dator, men jag bor ju som sagt innte hemma så kan inte fortsätta uppdatera på denna.

Skriver igen så fort jag kan eller när jag får tillbaka den.

Annars fortsätter jag som vanligt.

Stay strong, thin here i come!!

Idag skulle jag nått mitt mål.

Idag var den dagen.

Eller jag sa att jag skulle ha dagen på mig också.

Jag har bara gått ner 3,5 kilo.

Alltså 1,5 kilo för lite, till den minsta målvikten.

Jag är värdelös, helt totalt värdelös.

Att gå ner 1,5 kilo tills im kommer inte gå.

Ikväll ska jag jobba, annars hade jag fått träna tills klockan stod 12.

Men nu går inte, vattenvikt kan jag heller inte hoppats på så jag hade nått målvikten iallafall för den försvinner ju från början när man börjar gå ner i vikt.

Måste tänka positivt iallafall, det är ändå 3,5 kilo. Det kunde vara så att jag inte hade gått ner nått, det hade varit totalt FAIL. Men nu har jag börjat gå ner iallafall och det ska givetvis fortsätta. Innan julafton iallafall, ska jag gått ner 10 kilo från startvikten, vilket betyder att jag ska gå ner 6,5 kilo på två månader.

Det är ganska lång tid. Hinner jag gå ner det fortare sätter jag ett nytt mål givetvis. men jag ska inte dra för hastade slutsatser. 10 kilo innan julafton, så få det bli.

Idag har jag haft en uppfräshningsdag.

Kände mig så sjuk skabbig och jag har varit sjuk med feber.

Plus att jag spydde igår. Det blev en hetsätning med pastasallad pannkakor och kakor. Herregud. Så sjukt äcklig är jag. Hängde mig över toaletten och gav mig inte förräns allt hade kommit ut. Såg ut som en tomat efter eftersom allt blod hade skjutits upp i huvudet, så lite rolgit ut. Och en massa magsaft, riktigt äckligt och tillslut spydde jag av mig själv för att det var så äckligt.

Så idag började jag dagen med en liten promenad till solariet och solade på brännan, såg lite blek ut. Gick en liten promenad till affären. Handlade ett jättegott bröd, surdegsbröd med pumpafrön på. Nyttigt och hur mättande som helst. Räcker med en skiva sen är man proppmätt. Tog sedan en långpromenad längs havet med musik i öronen. Så sjuk härligt så det blev en promenad på 1,5 timme. Kom hem och bytte påslakan i sängen, duschade, tvättade håret, rakade benen, filade fötterna, målade tånaglar och naglarna på fingrarna, fingernaglarna?

Smorde in mig med bodulotion med granatäppledoft.

Nu sitter jag i soffan, stel i benen men känner mig så fräsch. Skönt. Nu blir det bara att slappa framför tv. Jag vet jag borde göra massa situps eller något.

Vikten var okej i morse, i och med att jag ätit så sjuuukt mycket onyttig jävla ski, plus att jag spyr och förstör metabolismen i kroppen, great.

Dock är vikten ej där den borde i och emd mitt mål.

Igår va jag nästan lite glad, kände mig lite speciell och omtyckt.

Någon som funnits där ett tag.

Någon som jag vet att jag aldrig kommer ha ett förhållande till, utan någon som jag bara träffar ibland. Känslor vet jag inte om det finns inblandat. Ibland känns det som det och ibland inte. Men det går inte. Vi är alldeles för olika och befinner oss i helt olika stadier i livet.

Men ibland får han mig att känna mig speciell. Man behöver det ibland, att få känna sig snygg och uppskattad. Trots jag jag vet att jag inte är den ändå för honom, heller aldrig bli den ändå.

Men det går så fort. Svartsjuka kommer aldrig sluta existera. Från att ena sekunden känna sig speciell till att den andra bara vara en i mängden.

Det suger.-