Känslan när man inte tror det kan bli värre och när det ändå blir det.

Den känslan är en vanligt återkommande känsla nuförtiden. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte med all skit världen ger mig. Jag funderar om det står i min panna att behandla mig hur jävla illa ni bara vill, det är lungt, sparka mig, slå mig jag ligger redan ner. Liggandes ensam på ett iskallt golv, ihopkurad och väntar på nästa spark. Känner sparken mor ryggen, inte fysiskt, bara psykiskt, känner hur hela kroppen drar ihop sig, smärtan som inte går att beskriva med ord.

Det finns inte ord till allt. 

Jag tror att folk som aldrig får någon beröring är lättare tillgängliga för depressioner, eller de som redan är nere att det bara gör det värre. Uplever nämligen det själv. Jag är så beroende av närhet, beröring, men får nästan aldrig det. Bara när jag gosar med min hund. Jag behövder det, men samtdigt drar jag mig skygg undan när jag väl får det, vilket resulterat i beröringen uteblir. Jag misshandlar mig själv genom att träffa killar jag knappt prata med, få 1 timmes närhet, men ändå logga där helt själv sen och känna sig så galet ensam. Äcklig, utlämnad och känna att man inte fick ut något av det.

Käftsmällen kom igen, hårt. Jag har försökt att komma över dig, försökt tänka att du inte gjorde nått fel. Ville så gärna för du gav mig allt det jag behövde, för att känna mig hel, glad. Att jag sedan få veta på omvägar varför du gjorde som du gjorde gör mig inte mer än jävligt ledsen. Respekterat mig? Tomma jävla ord, är du verkligen säker på att du menade allt du sa? Skulle du verkligen gjort så mot mig då?

Jag hoppas att jag är så stark den dagen när jag står framför efter vad jag sagt vad jag tycker om dig, att jag ger nig en fet örfil, vänder på klacken och lämnar dig där, och hoppas att du inte känner något mer är rejält misslyckad.