Äckliga äckliga äckliga mig.

Jag kommer att gå upp 100 kilo tills imorgon och jag hatar mig själv.

Fetto äckliga strandade fetaste groteskaste mest fruktansvärda mig..

Fredag och idag är jag ledig. Riktigt skönt.

Hade nog rasat ihop om jag skulle jobba idag också.

Tränade som vanligt efter jobbet igår, tänkte strunta i det,

eftersom jag gick som en zombie hela dagen igår.

Men sendan flög fan i mig och jag knatade upp till gymmet.

Ma går ju trots allt inte ner av att sitta på ändan hela dagarna.

Testade löpbandet igen efter en viss tids uppehåll från den.

Har typ pajjat mina ben så kan inte riktigt träna så hårt som jag skulle vilja.

Kan ju dock göra annat som typ crosstrainern, styrketräning

(muskler bränner ju fler kalorier vid vila om man bygger upp dem)

Dock vill jag inte ha speciellt mycket muskler, bara så att jag bränner mer fett så jag bli smalare någongång.

Vägde mig as usual i morse, hade gått ner till det nya vikttalet =D

Happyface.

Ho   ppas innerligt att det håller i sig tills imorgon, man vet ju aldrig med kroppen. Har ju som sagt gått lite trögt med viknedgång några dagar nu. Den strejkar för fullt. Men jag ger mig fan inte, nej nej och absolut nej.

Haha ja, ibland går det bara att skratta.

Eller nästan, sitter fortfarande med krossat hjärta.

Det jag syftar på med skartt är vågen.

Den har stått helt stilla i 3 dagar nu, 3 hela dagar.

Det är så sjukt, inte ett gram varken sig upp eller ner?

Hur normalt är det, man pendlar ju alltid lite med vätska och så.

Men icke att siffran rört sig, fast jag tränar och ätit en tallrik yoghurt om dagen. Fast igår åt jag frukost också, pluspoäng eller minuspoäng?

Det beror på vem man frgar, men ända rör sig inte vågen.

Fast jag känner att kroppen inte orkar längre, inte med jobbet och träningen och knappt någon mat. Fast jag ger mig som sagt inte. Innan jag sticker, ja jag ska sticka iväg ett tag, då  ska jag ha gått ner 13 kilo totalt. Nu har jag gått ner cirka 8 kilo på ungefär 2 månader, 2 och en halv månad kanske.

Ja, min kropp är som sagt minst underlig.

Jag åt knappt igår heller, det blev ett ägg och en halv fiskbit.

Jag tränade på kvällen i en timme.

Jag höll till och med på att spy, för jag var egentligen så trött och orkeslös.

Men jag fortsatte att träna.

Tror ni jag gick ner i vikt idag?

NEJ NEJ NEJ

Jag ligger kvar på samma som igår.

Egentligen borde jag väll lägga i en till växel.

Jag ska bara orka.

Jag är så nere nu att jag inte orkar, maten bli ändå mindre nu för jag har ingen aptit. Träna gör jag för att jag m åste för att jag är extrem fet.

Jag vet att du sover

Känner värmen från din hud

Bara lukten gör mig svag

Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge digAllting du pekar på

Men bara när du inte hör

Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

När du inte ser på

Och genomskinlig grå blir jag

Utan dina andetag

Min klocka har stannat

Under dina ögonlock

Fladdrar drömmarna förbi

Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud

Mitt hjärta i din hand

Har jag tappat bort mitt språk

Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens ståNär du inte ser på

Och färglös som en tår blir jag

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

Om du inte ser på

Och genomskinlig grå

Vad vore jag

Utan dina andetag

Vad vore jag

Utan dina andetag

Nu ligger min vikt på ännu en den lägsta vikten sen typ ett år tillbaka.

Hade gått ner från igår.

Dock inte så mycket, men bättre än att gå upp iallafall.

Längtar tills jag är nere på det nya vikttalet, har 0,2 kilo dit.

Så det tar jag tills imorgon.

På grund av mitt krossade hjärta blir det inte överdrivet mycket mat nu.

Åt en macka på hela söndagen och igår åt jag en skål med yoghurt trots att jag jobbade och vi hade asmycket att göra.

Men jag känner mig inte orkeslös som jag gjorde innan, det är väll för att kroppen har vant sig vid så pass lite mat nu. I början blev jag helt yr och det svartnade framför ögonen och ibland kändes det som att jag inte ens orkade lyfta armen upp i luften, skönt att det är borta, för nu när även hungerkänslorna i princip har försvunnit finns det ingen anledning till att äta.

Det är väll mest det man måste öva bort. Det är ju en vana att äta, eftersom man har gjort det i hela sitt liv flera gånger om dagen. Och det blir lätt att man tar något bara för att, men det har jag slutat med helt. Känner inget sånt behov alls längre.

Just nu är jag mest rädd, riktigt rädd om jag känner efter.

Jag är rädd för att höra från andra att du träffar massa andra nu.

Jag vill absolut inte höra det.

Dt skulle knäcka mig totalt.

Jag hade inte orkat höra det.

Det hade sårat, sårat djupt.

För det jag önskar är att du skickar ett sms och skriver, vi försöker...

även fast det inte går har vi provat, och då har vi ett svar

   Trots att helgen bestod av julbord, fest och drickande och ingen träning åkte vikten ner igen, som jag sa. Nu är jag tillbaka på den lägsta vikten igen.

Helgen kan bara förklaras med Kaos. Kul till en början med sen rasade allt. Jag önskar att det inte hade blivit såhär.

Kunde inte sova inatt. Grät, grät och grät. Jag kunde inte få stopp på tårarna. Ögonen ser inte alltför roliga ut med ett dygns konstant gråtande i bagaget. Jag har tänkt på allt, oss, på allt som hänt, allt vi gjort och allt vi sagt.

Det är tung

Det är svårt

Det är jobbigt

Det är frustrerande.

Men mest av allt saknar jag dig redan, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär. Och du, fråga inte hur jag mår. Det räcker att en av oss mår piss. Jag skulle bara svara dig att jag önskar att mitt hjärta kunde sluta slå.

Men helst av allt vill jag bara krama dig och aldrig släppa taget.

Bild från weheartit