Ja det blev några inlägg iallafall innan den 27 oktober.

Sa ju att jag inte skulle skriva förräns dess, men det gick sådär.

Ibland måste man bara få ut allt någonstans, och har man ingen att vända sig till får man kladda ner allt här. Annars går det bara runt och runt i skalle som ett parisehjul.

Idag är det en sådan dag jag bara vill gräva en grop och sätta ett skott i pannan. Är riktigt riktigt nere och känner mig ensammare än någonsin.

Jag hatar mitt liv och jag hatar hela världen och allt vad den innebär.

Alla måste hata mig. Ingen hör av sig. Ingen vill göra något. Alla skyller på att de har saker att göra. Ingen vill vara med mig. Det känns hårt. Tungt. Tungt för hjärtat att bära på. Blev så frustrerad. Ledsen, arg. Tog på mig kläder och begav mig ut på en 2 timmars powerwalk med musik i öronen innan telefonen dog. Sen var det helt tyst.

Första halvtimmen kämpade jag mest med att hålla tillbaka tårarna så att alla inte skulle se vilket tillstånd jag egentligen befann mig i.

Men det gick över.Tårarna slutade envisas med att trycka sig ut från ögonen. Solen gjorde mig lite gladare. Lixom havet och den friska luften.

Resten av powerwalken kunde jag faktiskt njuta lite, men fortfarande med allt malandes i huvudet.

Jag har verkligen ingen stöttepelare. Ingen jag kan luta mig mot. Inte som förstår. Ingen som vill förstå. Ingen som kramar om en. Ingen som stryker en över kinden och säger att allt kommer ordna sig. Ingen jag kan dela med mig av allt skit som jag inte riktigt orkar bära på själv, men som jag ändå tvingas göra.

Det känns piss. Det är jobbigt. Det är hårt. Det svider och det sårar. Mycket mer än vad någon kan ana.

Inte ens mina närmsta förstår. Hur mycket än jag försöker visa och berätta. De ser inte. De lyssnar inte. Jag vet inte om de inte vill eller om de verkligen är så sjukt fucking blinda att de verkligen inte ser. Öppna ögonen för helvete, vill jag bara skrika. Men jag har inga krafter till det. Alla krafter går åt till att försöka. Försöka orka att kämpa vidare. Men jag har inte alltför mycket kraft kvar för att försöka orka dra mig själv upp över kanten. Det går inte. Jag kan inte.

Åt helvete med denna världen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Känslan när man inte tror det kan bli värre och när det ändå blir det.   Den känslan är en vanligt återkommande känsla nuförtiden. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte med all skit världen ger mig. Jag funderar om det står i min p...

Samma visa åter igen, dessa jävla bakslag. Jag vill verkligen inte mer. Trots att jag har varit nere i den djupaste svacka under så många år försöker jag. Men hur lätt är det när man gång på gång på gång för dessa bakslag. vad har jag gjort f...

Haha jag fick en kommentar från en som undrade om jag verkligen ville leva. Klart som fan jag inte vill, känner hur din IQ flödar.   Hur många gånger har jag inte sagt att jag hatar denna världen? Jag måste vara född på fel jävla planet, för jag ...

Att det kan göra så obeskrivligt ont att mista någon man älskar så fruktansvärt mycket. I love you more than words can describe <3 ...

Ibland undrar jag. Ibland undrar jag om livet är värt detta. Ibland undrar jag om livet är värt att leva med alla dessa bakslag. Ibland undrar jag om livet ska vara såhär svårt att leva.   Är det värt det med all skit man får tillbaka. Id...