"Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig något som tar mig någonstans, Aaaa för jag vill veta om kärlek finns"

"Sluta dröm om det ljuva livet. Vi kommer ändå aldrig vara med om det. Och be aldrig mer om ursäkt för sakerna du aldrig gjorde"

" Jag har lurat mig själv för många gånger nu. Jag trodde kärlek som din va lätt att fånga nu"

" Jag ramlar omkull, tog mig upp och sen ramlar jag omkull igen"

" Och jag vågar aldrig hålla din hand för vi är inte sådana som i slutet får varandra"

" Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Jag hade hoppats på något hoppats på någon. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt"

"Du och jag borde starta upp ett band och låta det explodera i skyn. Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu. För du var solskenet och jag var ensam"

" Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"

" Det gör inget om jag dör för nu vet jag vad mina läppar är till för" 

" För jag blir aldrig kär i någon, sådant där är slöseri med tid. Och då slösar vi bort våra liv"

Håkan Hellström

Ja det blev några inlägg iallafall innan den 27 oktober.

Sa ju att jag inte skulle skriva förräns dess, men det gick sådär.

Ibland måste man bara få ut allt någonstans, och har man ingen att vända sig till får man kladda ner allt här. Annars går det bara runt och runt i skalle som ett parisehjul.

Idag är det en sådan dag jag bara vill gräva en grop och sätta ett skott i pannan. Är riktigt riktigt nere och känner mig ensammare än någonsin.

Jag hatar mitt liv och jag hatar hela världen och allt vad den innebär.

Alla måste hata mig. Ingen hör av sig. Ingen vill göra något. Alla skyller på att de har saker att göra. Ingen vill vara med mig. Det känns hårt. Tungt. Tungt för hjärtat att bära på. Blev så frustrerad. Ledsen, arg. Tog på mig kläder och begav mig ut på en 2 timmars powerwalk med musik i öronen innan telefonen dog. Sen var det helt tyst.

Första halvtimmen kämpade jag mest med att hålla tillbaka tårarna så att alla inte skulle se vilket tillstånd jag egentligen befann mig i.

Men det gick över.Tårarna slutade envisas med att trycka sig ut från ögonen. Solen gjorde mig lite gladare. Lixom havet och den friska luften.

Resten av powerwalken kunde jag faktiskt njuta lite, men fortfarande med allt malandes i huvudet.

Jag har verkligen ingen stöttepelare. Ingen jag kan luta mig mot. Inte som förstår. Ingen som vill förstå. Ingen som kramar om en. Ingen som stryker en över kinden och säger att allt kommer ordna sig. Ingen jag kan dela med mig av allt skit som jag inte riktigt orkar bära på själv, men som jag ändå tvingas göra.

Det känns piss. Det är jobbigt. Det är hårt. Det svider och det sårar. Mycket mer än vad någon kan ana.

Inte ens mina närmsta förstår. Hur mycket än jag försöker visa och berätta. De ser inte. De lyssnar inte. Jag vet inte om de inte vill eller om de verkligen är så sjukt fucking blinda att de verkligen inte ser. Öppna ögonen för helvete, vill jag bara skrika. Men jag har inga krafter till det. Alla krafter går åt till att försöka. Försöka orka att kämpa vidare. Men jag har inte alltför mycket kraft kvar för att försöka orka dra mig själv upp över kanten. Det går inte. Jag kan inte.

Åt helvete med denna världen...