Shit, är det verkligen i Sverige vi bor i och inte antarktis.

Det är svinkallt ute, och inne med för den delen.

Har inte satt igång elementet än.

För visst förbränner man mer när det är kallt eftersom kroppen måste hålla uppe värmen,

right?

Men snart måste jag nog det.

Lungorna fryser till is vid varje andetag.

Ligger under mitt fluffiga duntäcke med strumpor, leggings, och två tröjor.

Detta hade jag även inatt, men jag fryser ändå.

Mitt te-drickande hjälper inte heller.

Har redan gått en promenad idag.

Doch blir det vinterjackan på vid nästa.

Plus en varm dusch efter och te.

Magen värker enormt.

Kroppen är totalt orkeslös.

Tur att jag inte ska eller skulle hitta på nått speciellt efter joggandet.

Efter det har jag bara legat under duntäcket, frusit ihjäl och kollat på tv.

Imorgon blir det promenad gånger två.

Joggingrunda om jag orkar.

Och två timmars annan träning.

Me like.

För thin here i Come

( För allas egen skull, gör aldrig såhär. Va lycklig och social,

ät och vara glad och nöjd med dig själv. Man missar en hel del i livet,

men sådana som vi förtränger bara det)

Om jag hade betytt något.

Om jag hade varit lite värdefull för någon.

Då hade de hört av sig.

Då hade de visat att de brydde sig.

Då hade de visat att jag var värd något.

Saken är den att det är ingen som hör av sig.

Det är ingen som bryr sig.

Det är ingen som visar något.

Och hur ska man ensam klara sig upp från 5 år liv av självmisshandel.

Utan stöd, hur ska man klara det?

När det ända man känner är självhat.

Misslyckad

Värdelös

Ful

Äcklig

Fet

Tråkig

Missanpassad

Tjock

Snälla någon säg...

Nej, det var som jag sa noll energi.

Spragn ut ändå, men absolut inte nöjd med resultatet.

Sprang alldeles för sakta, alldeles för oengagerat.

Men fortsatte ändå, till slutet.

Nu ska jag duscha sen kolla på Tyra banks show.

Vill bara tacka Sofia för en jättefin kommentar.

Sådana värmer lite extra ibland, Tack! :)

Idag är det onsdag och jag jobbar inte idag.

Innan hatade jag att jobba, men pengar lixom.

Det känns faktiskt inte så längre.

Jobbet är ju den ända jag har just nu.

Det ändå lilla positiva i mitt liv.

Tragisk egentligen.

Så fort de dagarna jag inte jobbar, går jag ner mig totalt.

Börjar tänka, tänka en massa jag inte borde tänka på.

Sådant som gör att jag bara vill ge upp allt.

När jag är på jobbet finns det ju så mycket annat att tänka på.

Dessutom många trevliga människor.

Så då går tankarna på annat håll.

Till lite mer positiva saker.

Och sånt behöver jag definitivt mer av i mitt liv.

Har precis varit ute och promenerat, tänkte ta en joggingtur.

Helt perfekt väder.

Dock känenr jag mig helt orkeslös, inga krafter finns, känns det som.

Men jag ska göra det iallafall, viktras here i come.

Ka du inte bara komma tillbaka?

Du vaar mitt liv, du fattas mig enormt,

Nej, jag är faktiskt inget utan dig.

Det var tack vare dig jag kämpade vidare.

Vem ska jag kämpa för nu?

Men det var väll min vanliga tur.

Det bästa tas alltid ifrån mig.

Och det blev som vi sa.

Detta var alldeles för bra för att vara sant.

Har aldrig varit lyckligare under den perioden jag hade dig.

Visst hade vi mottgånagr som alla andra.

Men jag visste att du skulle bli bäst en dag.

Och att du var världens vackraste gjorde inget sämre.

Min bästa vän, älskade älskade du.

Mitt hjärta svider.

Varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund.

Det gör så otroligt ont.

Det är snart 10 månader sen.

Och jag kan fortfarande inte tänka på dig utan att börja gråta.

Tusen tårar.

De tar aldrig slut. Aldrig.

Du fanns alltid där, med tröst och värme.

Med lycka och glädje.

Allt kunde verkligen vara i botten,

men så fort jag såg dig försvann allt.

Det gick inte att undvika att le så fort man såg dig.

 Alltid lika glad, alltid lika snäll.

Alltid, aldrig fanns det sådanna undantag.

Klart det värsta som någonsin hänt mig

och jag kommer aldrig förlåta världen för detta.

Du var mitt allt.

Aldrig kommer någon kunna ta din plats.

Du fattas mig enorm, utan dig är jag inte hel <3

9 månader, 21 dagar, 13 timmar och 27 minuter utan dig.

En evighet, en hemskt evighet fylld med saknad, sorg och tårar. 

Idag ska jag jobba, vilket betyder mat.

Äter dock inget förräns då.

Så det blir ett mål mat idag.

Skulle ut och springa, men avd gör det? jo regnar, blåser och är svinkallt.

Eller så får man helt enkelt ta sig i kragen och springa ut ändå.

För innan detta året slut ska jag ha nått min målvikt.

Eller ja, min nuvarande målvikt.

Mitt BMI kommer då ligga på 16,5.

Det känns bra nu.

Det känns perfekt.

Oc jag kommer nå det, jag kommer det.

Min viktplan är allt annat än omöjligt.

Jag kommer inte behöva träna varje dag.

Bara jag äter lite kommer jag nå det.

Sista oktober ska jag hamna på mitt första delmål.

Återkommer då om jag nått det eller inte.

Men jag ska så förbered er på det.

Nu ska jag dricka te och kolla på film innan jobbet kallar.