Jag tror jag har sagt detta innan.

Om jag orkar att ta mig igenom detta.

OM jag orkar.

Kommer jag nog göra denna bloggen offentlig.

Personlig, med bilder på mig.

Inte vara anonym längre.

Alla kommer få veta vem jag är.

Jag vet inte när än.

När jag känner mig redo.

När jag orkar kämpa tillbaka.

När jag har blivit stark nog.

Kommer vdå säkerligen ändra riktning i bloggen.

Men det kan dröja.

Länge.

Kanske om ett halvår.

Men som sagt Om jag orkar mig över alla hinder och när jag är tillräckligt stark.

Har inte ätit något idag.

Är ovän med mina föräldrar.

(IGEN)

Som vanligt, som alltid.

Så dagen har jag spenderat i mitt rum.

Eller sprang ner och gjorde en tallrik havregrynsgröt för att få i mig lite.

Nyttigt, lite kalorier och helt okej.

Men 10 minuter senare hamnade det i toaletten.

Orkar inte kämpa idag.

Fast på den senaste tiden har jag inte orkat kämpa för något alls.

Så ja, ikväll blir det Idol i ensamheten.

Det är väll ensamheten som tär på en mest.

Att aldrig ha någon där.

Att aldrig ha någon att prata med.

Aldrig få ut allt detdär man behöver få ut för att på bättre.

Det känns verkligen som jag skrev igår.

Jag känenr mig osynligt för alla här hemma.

Ingen ser mig.

Kanske har de mycket med sig själva.

Men jag mår också dåligt.

Jag mår piss.

Att ta bussen till stationen och hoppa framför ett jävla tåg,

är mer lcokande än någonsin.

Tänk så lätt det hade varit,

Jag hade sluppit denna värld.

Visst är det mitt ansvar förbättra situationen.

Men jag har heller ingen hjälp.

Ingen hjälpande hand.

Och jag klarar inte av detta själv.

Jag vet det.

Jag har åkt så långt ner till botten.

Och jag klarar mig inte upp själv.

Jag måste ha hjälp.

Men frågan är om det hjälpen finns att få.

Jag är väldigt tveksam över det.

Så därför är det kanske dax att säga adjö till världen