Idag har inte många kalorier passerat genom munnen.

Har suttit inlåst på rummet hela dagen.

Allt bevisar så mycket.

Mina föräldrar bryr sig verkligen inte. Vi började bråka igårkväll. Eller vi bråkade egentligen inte. Jag vad ledsen. Ledsen för allt, ledsen för livet, ledsen för jag hatar mig själv, ledsen för det som snart hände för ett år sedan. Ledsen för att ingen bryr sig. Gick upp på rummet igårkväll och sen dess har ingen ens sagt något, inte ens försökt. Inte ens någonting, finns det föräldrar som bryr sig så lite som mina? De bryr sig bara var jag ska om jag åker iväg, men vadå, de bryr sig inte att jag mår piss och bara sitter inne. Ärligt, flytta är så lockande, måste ju bara hitta en lösning med att få allt att gå runt, hitta någonstans att bo. Sen säga upp kontakten helt med mina föräldrar. De har bevisat så sjukt många gånger nu att de skiter i mig. Vi pratade om detta för senast en vecka sedan, men ändå ingen förbättring. Nej jag vill inte ha något mer med dem att göra.

Jag måste börja inse på allvar nu.

Verkligen på allvar.

Att det är bättre att släppa honom helt nu.

För jag kommer må bättre utan honom,

än så som jag har honom nu.

Skärpa mig. Lämna honom ifred.

Låta honom vara.

Vill han något sen kommer han fan få krypa tillbaka,

be på sina bara knän, om han ångrar sig.

Jag måste lära mig nu av tidigare misstag.

En gång för alla.

Jag klarar mig själv.

Ensam har jag ju blivit utsedd till att bli.

En gång för alla...