Det går fortfarande inte bra med maten.

Den kommer in och åker ut igen.

Fortare än fortast.

Handlar fortfarande maten efter lättast att spy listan.

Jag skäms, skäms för mig själv.

Jävla fetto, blir rädd, ser de andra att jag spyr.

Ser de att jag ska hem och proppa i mig all mat i korgen,

för att sedan hänga hulkandes över toaletten med tårar i ögonen.

Jag undrar vad jag håller på med egentligen.

För det är väll inte normalt, eller?

Jag vet inte längre, jag orkar nog inte bry mig heller.

Har iallafall börjat träna, mycket.

Sån är jag antingen inget alls eller varje dag.

Nu är det i princip varje dag.

Det är bra, träna träna träna.

Det är så skönt, så avslappnande efteråt.

Ingen ångest, bara ligga i sängen under täcker och njuta.

Utan att behöva hoppa som en galning med benet, för att bränna

lite av dendär maten som kanske stannat kvar.

Ett tag sedan jag uppdaterade nu här i bloggen.

Har inte orkar, har kämpat med en massa annat.

Jag orkar inte med hur jag egentligen lever.

Mitt tankesätt kring maten är så sjukt.

Jag har kommit in i en ritkigt bulimi period igen.

Jag spyr varje dag självmant.

Ja jag går ner i vikt, men det är fan inte bra att spy.

Det tar som fan på hjärtat, psyket, tänderna, ja mycket.

Halsen värker, smärtar för att jag trycker ner fingrarna i strupen.

Jag äter hela tiden, när jag kan, när jag vet att jag kan spy.

Annars äter jag inte. Som när man slutat jobba, för då kan ja spy när jag kommer hem. Planerar alltid att äta med folk om jag kan åka hem direkt efteråt. Jag äter och spyr, så ser det ut just nu. När jag handlar i affären går jag och tänker på avd jag få köpa och inte köpa, lättspydda produkter får jag köpa även fast det är onyttigt, svår spydda produkter får jag inte köpa även fast de är nyttiga.

Ja jag är störd, på riktigt.

Måste ändra mitt sätt att tänka.

Äter jag inte så slipper jag ju att spy.

Men herregud vad man vänjer sig.

Att spy blir en vana så fort.

Hinner inte med.

Jag spydde innan, sjukt mycket för något år sedan.

Lyckades sluta, börja sluta sen dess har det varit någon gång ibland.

När jag känner att jag verkligen inte klarar av ångesten som kommer

när jag känner att jag ätit alldels för mycket.

Nu är det lite mindre än två månader tills jag ska ha uppnått mitt mål.

55 kilo innan den 1 juni.

Två månader är ju ganska lång tid. Det blir perfekt till sommaren.

Okej, 55 kanske inte räcker, helt vill jag ner till runt 50,

men det få ja ta under sommaren.

Men går jag enr till 55 till 1 juni kommer jag se lite mindre grotesk ut iallafall. Lite mindre. Så slipper folk se en strandad val i bikini. För når jag inte målet komemr jag isolera mig inomhus hela sommaren.

Fast när jag vägde 55 sist var jag mega fet. Så det räcker kanske inte med 5 kilo till, snarare 10 kanske, men det får jag se då, är ioch för sig ganka lång,.

Men först mitt första mål, jag måste, två månader, kämpa!

Det känns som om att jag håller på att falla ihop igen.

Bit för bit försvinner.

Efter ett par bra månader av uppbyggnad,

börjar allt nu falla igen.

Det blev som jag egentligen visst,

jag orkar inte stå emot,

inte utan stöd av något eller någon.

Att själv hela tiden klättra uppåt tar på krafterna,

och tillslut finns det faktiskt inga kvar.

Men hade man haft en hjälpande hand som hade knuffat

en uppåt en liten bit då och då hade man kanske orkat uppför kanten.

Men icke.

För nu misshandlar jag mig själv.

Bryter ner mig, kastar mig själv utför kanten.

Livet går bara upp och ner nu.

Mest ner kanske.

Jag har ångest.

Stor jävla ångest.

Vad ska jag göra med mitt liv.

Jga har verkligen ingen aning.

och jag får panik för att jag inte vet.

Helst vill jag hänga mig själv, för då slipper jag allt.

Livet och alla jobbiga beslut.

För jag orkar inte, rent psykiskt.

Jag vill bara lägga mig under täcket och stanna där.

I all evighet, bara skita i allt.

För allt går bara emot mig, vad jag än gör.

Vad jag än bestämmer mig för att göra.

Nu har jag kommit in i en dålig period igen.

Jag äter och spyr, äter och spyr.

Jag hatar det, men det är så svårt att stoppa.

Solen fortsätter att skina.

Och jag älskar det.

Man blir faktiskt mycket piggare.

Har tränat på gym idag med, har träningvärk efter sist.

Då vet man iallafall att man har tränat och bränt kalorier.

Igår var jag ute och gick i 1 och en halv timme.

Jag tar träningen på allvar nu.

Maten har jag också dragit ner på rejält.

För nu ska jag ner.

Nu är jag trött, riktigt trött.

Va nära på att somna nyss, men kom på att jag inte kan gå lägga mig klockan halv nio på kvällen, snart kanske. Eller så kommer jag tinga mig själv att hålla mig vaken så jag somnar med tv och kläder på. Eller i och för sig sover ju jag alltid med kläder.

Nu i helgen har jag tränat två dagar i rad på gym.

Det känns bra, jag är peppad.

Jag vet inte vad jag fått all motivation ifrån.

Men nu ska jag träna, på riktigt.

Och jag pressar mig själv. Hårt.

Kanske lite för hårt?

Jag vet inte.

Men jag vill känna lidande, eller ja.

Lidande kanske inte är rätt ord, men just nu kommer jag inte på något bättre. Det jag menar är att jag kanske tränar lite föt mycket än vad jag egentligen orkar. Bara för att jag så gärna vill bli smal nu, helst direkt om det hade gått. Men sånt tar ju sin tid, även om det bara är ett par månader tills jag nåt mitt mål, så känns och är faktiskt två månader ett tag, och det är inte imorgon.

Nu ska jag fortsätta att titta på tv så länge det går, för jag känner mig hekt död i kroppen, efter både tidig morgon och träning och jobb.