Ibland undrar jag om jag bara inte borde spärra in mig själv.

Så att alla slipper min närvaro i alla sammanhang.

Min pappa fyllde år idag. Vi va ute på restaurang och åt.

Jag sitter i princip hela middagen, för jag kände mig så sjukt nere.

Försökte le lite för att stämningen inte ska förstöras.

Börjar må illa efter middagen. Hoppar med benen för jag känner hela kroppen växa på alla håll och kanter. Känner mig så fruktansvärt fet där jag sitter. Får lite halvpanik och vill bara att vi ska betala och gå där ifrån så jag kan gå hem och spy upp maten. Vidriga vidriga mig. Inte ens på min pappas födelsedag kan jag hålla masken, ska alltid förstöra allt. Mamma och pappa kollar hela tiden åt mitt håll och ser lite oroliga och bekymmrade ut. Mamma frågade om jag ätit något under dagen. Jag svarade ja, för det har jag ju. Jag jobbade och då har vi frukost.

Nu ångrar jag mig att jag åt någonting alls under dagen när jag visste att vi skulle äta ute. Nu känner jag mig som ett fet svullen äckligt flodhäst.

Imorgon blir det träning efter jobbet, stenhård träning. Feta feta mig.

Ja, jag åkte hem och satte fingrarna i halsen så fort jag kom innanför dörren.

Men idag är jag nere, frustrerad för att ajg inte får ett svar som jag väntar på. Ilskan inom mig har bubblat hela dagen samtidigt som tårarna har trängt vid ögonlocken. Tänkt på dig hela hela dagen, och fattar inte. För du är inte sådan, eller är det ett missförstånd. Jag vet inte, nu vill jag mest gå och DÖ...