Ja jag har nog bulimi.

Jag har vågat erkänna det för mig själv.

Fast det är kanske inte så konstigt.

Om man ahr spytt sedan man var 15, nu är jag 20 år.

Perioder inget alls, vissa perioder varja dag flera gånger om dagen.

Det är nog det vidrigaste jag är med om.

Och jag är allt ifrån stolt för det.

Jag vill sluta, jag ahr försökt sluta.

Som sagt, det funkar uppehållsvis.

Men aldrig långsiktigt.

Det kommer alltid tillbaka.

Och tankar om at jag alltid kan spy upp det finns där alltid.

Min dag idag.

Gick upp. Funderade på om jag skulle handla eftersom jag är ledig några dagar nu. Funderade på vad jag skulle handla om jag nu skulle handla. Tankar som hoppade mellan att det var onödigt, mat gör mig tjock så jag behöver inte handla till att jag är ändå hungrig, behöver mat för hälsans skulle, att jag ändå jag spy upp maten vilket gör att jag kan äta men inte blir tjock. Funderade nu på exakt vad jag skulle handla. Gjorde mat lista. Åkte och handlade. Velade hela tiden i affären, kan jag verkligen spy upp detta?

Åkte hem, skulle inte röra brödet. Åt iallafall, tänkte sedan att jag lika bra kan äta mer, nu när jag ändå förstört det. Fortsatta att lassa in bröd i munen. Inget bröd kvar, eller jo en skiva. Lät den va, blev äckligt mätt. Gick till toaletten, tryckte ner fingrarna i halsen och spydde upp brödet. Grät, för jag hatar det. Försökte få upp ännu mer. Tvättade av mig.

Ett par timmar senare. Kokade pasta, älskar pasta, med planerna på att spy långt innan jag ens började fundera på att göra pasta. La i smör, det blir lättare att få upp det då. Åt, blev proppmätt igen. Väntade några minuter, gick till toalettenoch tryckte ner fingrarna i halsen igen. Höll på tills jag inte orkade mer. Grät ännu emr för jag hatar det. Slängde av mig kläderna, hoppade in i duschen, för detta var det sista jag åt för idag, alltså behövde jag inte spy mer. Så med förhoppningar att jag kunda spola av allt äckel.