Horses lend us the wings we lack!

Jag får panik.

Panik varje gång jag är hemma nuförtiden.

Jag klarar inte av att vara här längre.

Hjärtat skenar iväg, fortare och fortare.

För jag hatar att vara här hemma.

Hatar hatar hatar.

Jag vill inte vara omringad av personer som inte gillar mig.

Jag har varit det alldeles för många gånger.

Jag har tillräckligt mycket annat för att orka det med.

De har brytt sig, mycket.

Men nu inget.

Sen jag fyllde 18 och det hände försvann allt.

De har slutat bry sig.

Det ända de bryr sig om är att jag äter? överlever?

Inget annat,

Inte hur jag mår

De försöker aldrig hjälpa

Bara ignorera mig till max.

Bra sätt att hjälpa någon? nej skulle inte tro det.

Det sätter hjälper inte mig iallafall.

Jag har försökrt prata med dem, men de bryr sig inte om det heller.

För några timmar efter är allt som vanligt.

Jag måste bort härifrån nu.

Verkligen nununu.

Jag får flytta till ett kollektiv eller nått,

till och emd gatan börjar kännas lockade.

Allt utom dethär.