Jag vill bara sparka skrika slå.

Kasta glas i golvet så att det slås i tusen bitar.

Jag vill slå huvudet i väggen.

Jag vill sparka av mig benet.

Jag vill slita av  mig håret.

Jag vill skära mig i bitar.

Men det gör jag inte. Naturligtvis.

För det är inte normalt.

Och jag försöker vara normal.

Ännu en fredagskväll ensam igår.

Jag hatar det.

Just fredagar, det känns som man måste hitta på något då.

Ikväll jobbar jag, en bra ursäkt att säga när folk frågar vad man gjort i helgen, för då verkar ja ju inte totalt övermobbad?

Känner mig så fruktansvärt ensam, och ahde bara du varit här, hade jag haft dig.

Och det hade varit tusen gånger bättre än allt annat. För mycket begärt med andra ord. Men hur mycket kan än vill kommer du aldrig tillbaka. Aldrig, och jag hatar det aldriget. För jag vill fortfarande inte acceptera det.

Kanske se vi i nästa liv? kanske i Nangijala?

För det är dert jag endast lever för nu, att vi kanske ses igen!