Jag är nog mycket trasigare på insidan än vad alla tror.

Söndersliten hade varit ett bättre ord.

Jag vet inte vad jag väntar på,

lite lite tröst och jag hade inte känt mig så ensam.

Jag tror att jag väntar, med hoppet som ändå stöd, att livet kanske möjligtvis skulle kunna ändra sig iallafall till en aning bättre.

Bara för att det var lite mer än fyra månader, beter sig alla som det inte har hänt. De verkar inte som de fattar att detta verkligen inte har lämnat mig än. Fortfarande tänker jag på det säkert flera timmar om dagen och de dagarna jag inte gråtit över det här sedan de hände kan nog räknas på en hand. Det jag levde för togs bort från mig, men ändå försöker jag ta mig igenom dagarna så gott det går och försöker dölja hur jag egentligen mår. Även fast jag bara vill dö på snabbast möjliga tänkbara sätt. Just nu känner jag för ingenting, varken att försöka elelr kämpa, eftersom alla verkar tycka att då var evigheter sedan.

Jag är allt utom hel.