Josefin

8 maj 2009 09:29

Jag gillar verkligen din blogg. Den har fascinerat och inspirerat mig länge. Nu har jag själv startat en blogg, dock väger inte jag så lite som dig... Jag är fetfetfet! På riktigt. Men jag försöker verkligen ändra på det, och lite pepp från en förebild vore inte fel. (A) För ja, du är faktiskt en förebild för mig!

Hanna

9 maj 2009 14:13

Det maste vara otroligt jobbigt att vara sa sjuk som du ar. Sa hoga krav pa dig sjalv. Jag har en vaninna med atstorningar, hon har varit sjuk sedan hon var ca 14 och nu ar hon 28. Skaffa hjalp, det ar inte vart att forstora din kropp. Min vaninna kan inte fa barn, hon bantade ner sin livmoder till en artas storlek. Skot om dig tjejen.

P

9 maj 2009 15:01

Så småningmom kommer du att tycka att du är ännu fetare, fast du går ner i vikt.
Du kommer att bli beroende av att din familj är orolig för dig samtidigt som du hatar dem för att de försöker kontrollera vad du äter och hur du tränar.

Ditt sociala liv kommer att minska och näst intill försvinna eftersom det enda du kommer att bry dig om är vikt och att bli smalare.

Så är det, det är en psykosomatisk sjukdom och det är lika för alla.

Jag har varit nere i under 27 kg och tro mig, döden ska man inte leka med.
Jag har förstört min njurar, får åka in till sjukhuset 4 ggr i veckan för att tömma mig på vätska. (Du vet väl hur njurarna fungerar?)

Du förstör din kropp och din framtid. (Och visst tänker du nu "Jag bryr mig inte, bara jag får vara mager så är jag trygg och lycklig".)

Till slut är det bara du och anorexian kvar. Så är det.

XX

31 maj 2009 12:49

SÖK vård för era sjuka tankar, våga berätta! STOR mening att låta kaloriräknande ta upp hela ens liv. Men visst, när ni ligger där med sond i snoken och utbränd hjärna och organ, en förstörd familj, då var det säkert värt det. Med tanke på hur du skriver och kommentarerna är anorexi och "smal" så som du tänker inte lika med lycklig, det är bara sjukt. Hoppas du kommer på bättre tankar när du blivit vuxen...om du blir det.