Jag har bråkat med mina föräldrar igen.

Och jag äter inget igen.

De tror att de alltid ställer upp, att de alltid är så snälla och gör allt för mig.

Lögn, lögn alltihopa. De gör de inte.

Hur många gånger som helst ser och hör de mig att jag är ledsen.

Men aldrig ett ord, ingen tröst.

Inga kramar elelr uppmuntranden.

Jag kan sitta i mitt rum flera dagar utan att prata med dem.

Men vad gör de?

Ingening, de försöker inte ens.

Kommer knappt aldrig upp och försöker eller ge en stöttande hand.

Och jag behöver det så väl.

Jag har sagt det pratat med dem, men ingen förändring i sikte.

Jag skriker ut att jag mår piss, men inget händer.

Och att själv be om hjälp utifrån är det svåraste steget att ta.

Det gör jag bara inte.

Fortsätter det såhär är jag hundra på att jag inte kommer uppleva min 20-års dag.

För så känns det nu.

Varje dag tänker jag på självmord.

Vad jag ska skriva i avskedsbrevet.

Hur jag ska göra.

Svälja piller.

Vilka piller.

Hur jag ska få tag i dem.

Eller bara ställa mig framför ett tåg.

Snabbt och enkelt.

Många tycker att sjäkmord är egoistiskt mot sina anhöriga.

Men är det inte egoistiskt att låta en stanna i denna heletes världen.

Att bara finnas för att de ska må bra.

Jag då?, ska jag inte få må bra?

Är de bara de?

Men nu när jag finns gör de ju ändå inget.

De har fått hundra chanser om.

Men inte ens lillfingret har tenderat på att hjälpa till.

Jag behöver deras stöttande hand, varma kramar och ömma ord.

Jag behöver någon att luta mig emot och någon som tar emot mig när jag faller.

Och ibland kan tystnaden och den icke hjälpsamheten kännas som tusen slag i ansiktet.

Det kan vara minst lika ont som fysiska och psykiska slag.

Minst lika smärtsamt.

Och snart är allt försent