En seg helt vanlig måndag.

Dock jobbfri.

Vilket kan behövas.

Dock mår jag så fruktansvärt illa och yr.

Vill inte resa mig.

Men snart måste jag ta en promenad.

Jobbeli jobb.

Ja, därför har jag inte hunnit blogga.

Imorgon jobbar båda föräldrarna = inget mat.

Eller jo  middag, men inget fram tills dess.

Snart är det löning, har mkt att betala, men hoppas jag får råd med en riktigt våg.

Som jag ska köpa i smyg och gömma för mina föräldrar.

Då kan jag väga mig hur mkt jag vill när de inte ser, och inte vet.

Åh tusen tankar far runt i mitt huvud och jag kan inte få dem att sluta.

Jag får ingen ro i kroppen, tusen tankar som bankar?

Jag vet inte alls hur jag ska få stopp på dem när de rusar runt i 190.

Jag vill inte tänka. Inte alls.

Vill gräva ner mig i mitt duntäcke och stanna där ett tag.

Så länge det krävs för någon annan att reda ut dem.

Men nej, det går ju inte.

Detta måste jag göra själv.

Shit, är det verkligen i Sverige vi bor i och inte antarktis.

Det är svinkallt ute, och inne med för den delen.

Har inte satt igång elementet än.

För visst förbränner man mer när det är kallt eftersom kroppen måste hålla uppe värmen,

right?

Men snart måste jag nog det.

Lungorna fryser till is vid varje andetag.

Ligger under mitt fluffiga duntäcke med strumpor, leggings, och två tröjor.

Detta hade jag även inatt, men jag fryser ändå.

Mitt te-drickande hjälper inte heller.

Har redan gått en promenad idag.

Doch blir det vinterjackan på vid nästa.

Plus en varm dusch efter och te.

Magen värker enormt.

Kroppen är totalt orkeslös.

Tur att jag inte ska eller skulle hitta på nått speciellt efter joggandet.

Efter det har jag bara legat under duntäcket, frusit ihjäl och kollat på tv.

Imorgon blir det promenad gånger två.

Joggingrunda om jag orkar.

Och två timmars annan träning.

Me like.

För thin here i Come

( För allas egen skull, gör aldrig såhär. Va lycklig och social,

ät och vara glad och nöjd med dig själv. Man missar en hel del i livet,

men sådana som vi förtränger bara det)

Om jag hade betytt något.

Om jag hade varit lite värdefull för någon.

Då hade de hört av sig.

Då hade de visat att de brydde sig.

Då hade de visat att jag var värd något.

Saken är den att det är ingen som hör av sig.

Det är ingen som bryr sig.

Det är ingen som visar något.

Och hur ska man ensam klara sig upp från 5 år liv av självmisshandel.

Utan stöd, hur ska man klara det?

När det ända man känner är självhat.

Misslyckad

Värdelös

Ful

Äcklig

Fet

Tråkig

Missanpassad

Tjock

Snälla någon säg...

Nej, det var som jag sa noll energi.

Spragn ut ändå, men absolut inte nöjd med resultatet.

Sprang alldeles för sakta, alldeles för oengagerat.

Men fortsatte ändå, till slutet.

Nu ska jag duscha sen kolla på Tyra banks show.

Vill bara tacka Sofia för en jättefin kommentar.

Sådana värmer lite extra ibland, Tack! :)