Sitter med gråten i halsen, men kan inte, ska nämligen iväg till jobbet strax.

För ett par timmar sen ringde min pappa mig och sa att han ahde slutat och att vi skulle handl mat tillsammans, så jag få lite i kylen eftersom mitt konto inte är fullproppat med pengar efter resan.

Åkte till affären och jag fick välja exakt vad jag ville, kändes dumt. Försökte med nej det behövs inte, men en envisade sig.

Nu har han kört hem mig och nu sitter jag här själv med gråten i halsen.

Älskade älskade pappa (och mamma), vill mitt bästa och det ända jag gör är att kasta upp allt i ansiktet på er. Ha försöker vara snäll, och jag vet när jag går där i affären at maten kommer bli gammal och behöva slängas innan jag ens kollar i kylen.

Magen skriker, men jag lovade mig själv i morse att inte äta något, måste under detdär sträcket som envisar sig så, så därför ingen mat. Och det är långt kvar, jag kan inte äta mat på evigheter, inte om jag ska förbli en tjockis.

Blir så arg på mig själv, vad fan håller jag på med. Och mina föräldrar, som jag skadar omedvete.

Många gånger ahr jag kasnke skrivit i bloggen att de inte bryr sig och så vidare, de gör det, verkligen, de ser bara inte riktigt det jag vill att de ska se.

Otacksam jävla unge är vad jag är. De förtjänar en bättre dotter.

Men ändå bättrar jag inte mig. För jag har hmanat för långt enr i träsket och jag kommer fortsätta där trorts att jag komemr utplåna mig själv och min familj.

Älskade älskade pappa du som bara vill väl.